Sedan en tid är brott och brottslighet högst upp på den politiska agendan. Inte konstigt, men samtidigt orimligt. Vågen av skjutningar är fruktansvärd och den ska bekämpas så mycket det går. Jag har inget emot den ökade avlyssning som nu ska utredas. (Däremot tror jag att utökade möjligheter till husrannsakningar inte är bra; sådana drabbar barn och oskyldiga familjemedlemmar när kravallpolis väller in i en lägenhet medan avlyssning trots allt är något annat.)
Leif GW Persson sa i veckan i TV4:s Nyhetsmorgon att han häpnade över att brottsligheten hamnat överst på politikens dagordning. Han tyckte det var märkligt. Det är väl pensioner, jobb eller klimat som folk verkligen borde oroa sig för, menade han. Gängbrottsligheten drabbar trots allt ytterst få vanliga människor. Han menade till och med att medierna tenderar att genom sin minutiösa bevakning faktiskt göra reklam för gängen.
Det ligger mycket i det. Oro är kommersiellt gångbart.
För 30 år sedan fanns inga sociala medier och nyhetsrapporteringen nådde oss i huvudsak sent på eftermiddagen i kvällstidningar, i Aktuellt och därefter på morgonen. Vi översköljdes inte av en massiv nyhetsbevakning 24 timmar om dygnet. Ändå inbillar jag mig att människor i gemen för 30-40 år sedan förmodligen var bättre informerade om det viktiga i samhället än idag – just därför att nyheter inte oavbrutet vräktes över oss.
En nyhet varar idag någon timme, på sin höjd. Det mänskliga psyket orkar knappast med det. Jag skrev en kort betraktelse på Twitter häromdagen:
Den som verkligen
fångar dagen
står snart i en orkan
av oro och helveten på jorden.
Så jag fångar inte dagen.
Jag släpper den fri.
Fast det klarar jag förstås inte: Jag fångar upp på tok för mycket av nyhetsflödet hela tiden. Praktiskt taget allt oroar mig: Klimatkrisen framförallt. Känslan är tyvärr stark av att toppmötet i Glasgow i realiteten inte löser så många problem. I allt väsentligt fortsätter antagligen den fossila världen sitt undergångsarbete ett bra tag till.
Jag oroar mig för en fjärde våg av pandemin. Får lätt panik när jag ser en stor folksamling. Jag oroar mig för min hälsa som inte direkt är på topp. Och jag ser halvt skräckslagen på bilderna av hur diktaturregimen i Belarus skapar ett helvete för flyktingar vid Polens gräns.
Ja, jag oroar mig för svensk politik där grinigheten numera är regel: Partier som ingår i samma regeringsunderlag får inte tala med varandra och en stor småaktighet härskar.
Ja, jag oroar mig för att vår katt smitit ut i sena skymningsmörkret och ser på min gamla hund och undrar hur länge till hon ska vara någorlunda frisk.
Jag oroar mig för att socialtjänsten inte hinner utreda alla orosanmälningar.
Och jag tänker till slut att jag kanske borde lämna in en orosanmälan på mig själv.
Var kan den inlämnas?
När upphör oron? Paradoxalt nog minskar den så fort jag skriver om den. Så var det också när jag låg på sjukhus för cancerbehandling. När jag plitade ner dagliga rader om behandlingen kände jag mig mycket mindre orolig.
Men framför allt avtar den där ständiga, gnagande och direkt kontraproduktiva oron när jag träffar människor på det mest alldagliga vis: I samtalen med andra hundägare på promenaden, på ett möte, under ett telefonsamtal med någon jag inte hört av på länge, i åsynen av ett litet barn som går omkring på caféet och säger att det är hennes hus och att det är ett pepparkakshus! Medicinen som finns mot oro och ångest förblir – andra människor, eller till och med andra medvetanden, såsom djur man råkar ha intill sig. Eller när jag helt enkelt bara får syn på ett höstlöv där vackra regndroppar skimrar.
Sedan slår jag på radion, eller kollar sociala medier. Och oron sätter igång igen. Och jag ser direkt rubriken på Dala-Demokratens sajt: ”Kronprinsessan Victoria: ”Vi har delat den oro som de flesta känt.”
Det är till slut själva det där ordet. På Wikipedia ser jag vad oro också kan betyda: ”En oro är ett litet balanshjul som håller reda på tiden i vissa typer av mekaniska urverk.”
Jaha, det är oron som driver tiden.
