Ledare: Var inte så pinsamt mesiga om Vattenfall

Statligt ägda Vattenfalls stora brunkolskraftverk i Tyskland släpper ut mer växthusgaser än hela Sverige sammanlagt. Det rimmar illa med ägardirektivet från riksdagen som säger att Vattenfall ska vara ledande inom hållbarhet. Därför vill Vattenfall sälja brunkolet, vilket förvisso innebär att man tvår sina händer, men det förhindrar inte att de nya ägarna eldar upp kolet.

De flesta som har klimatet högt på sin agenda menar att Vattenfall i stället borde behålla kolet och låta det ligga i marken. Vi minns alla hur Miljöpartiets båda språkrör stod med kolbitar i tv-debatterna inför valet i fjol för att sätta ljus på frågan.

Med MP i regeringen har förhoppningen varit att det inte ska bli någon affär, men nu har MP svängt. Runt sammanträdesbordet i Rosenbad har man kommit överens med Socialdemokraterna om att inte stoppa affären. Liksom alla med hyfsat klimatvett förstår Miljöpartiet egentligen att det här är fel beslut, men av någon anledning är det ändå där man hamnar.

Klimatminister Åsa Romson (MP) beklagar förlusten och skyller på att det vore omöjligt att stoppa affären utan att ändra på ägardirektivet, vilket skulle kräva en riksdagsmajoritet som inte finns. Anledningen, menar hon, är att ägardirektivet anger att Vattenfalls verksamhet ska vara affärsmässig, och det vore inte affärsmässigt att låta kolet ligga.

Miljöpartiets kommunalråd i Malmö, Nils Karlsson, går ett steg längre och skriver på Twitter: ”Jag har ändrat mig i brunkolsfrågan. Jag tror inte att det är praktisk, resurseffektiv, eller genomförbar politik att köpa upp saker man ogillar och sedan låta dem stå oanvända.”

Detta är en ny retorik från MP, ett parti som brukar ha ett lite större perspektiv på affärsmässighet och ”resurseffektivitet” än vad som är ekonomiskt lönsamt i kortsiktigt perspektiv. Man underkastar sig den nyliberala definitionen av affärsmässighet som kvartals-intäkter.

Det är också en uppvisning i fullständig avsaknad av kampvilja. Miljöpartiet borde hävda att kravet på ledarskap inom hållbarhet är lika viktigt som affärsmässigheten. Att det finns en stark tysk opinion mot brunkolet och att det är PR-mässigt bäst, och därmed affärsmässigt, att låta kolet ligga. Påpeka att det är svårt att vara lönsam i en värld som går under.

Och som sista utväg borde man kräva att regeringen ändå nekar affären, för det är rätt politik för klimatet. Det absolut värsta som kan hända är att någon minister får en prick i det politiserade konstitutionsutskottet, vilket inte leder till någonting (minns Nuon-affären). Det borde anses vara ett ganska lågt pris att betala för att stoppa utsläppen och ta verkliga steg mot att rädda klimatet.

Nu verkar MP hoppas att marknadens intresse för Vattenfalls brunkol ska vara svalt. I stället för politiskt ledarskap sätter man sin tro till marknaden. Det är så himla symtomatiskt för den här regeringen, och det enda jag tänker är: Var inte så pinsamt mesiga!