Utan på grund av PT, det socialdemokratiska partiets haveri och korruptionspolitik.

Nyliberalismen blev inte den ekonomiska maktmetoden i Sverige på grund av Timbro eller Moderaternas kampanjer, den blev det genom att ledningen för S bytte ekonomisk politik på 80-talet och självständigt valde en ny kurs där avreglering, privatisering och ökade inkomstskillnader blev målet istället för en ökad expansion av offentlig sektor.

Macron fick inte majoritet genom en kamp för borgerliga ”reformer”, han fick makten genom franska socialdemokratins sammanbrott.

Och de tyska gröna, som idag växer kraftigt, har inte någon radikal klimatpolitik att tacka för förtroendet, utan tyska S envisa kamp för att vara med och ”styra” och därmed i praktiken bli detsamma som Merkels borgerliga politik.

Över hela världen ser vi det här.

Högern stärks och springer fort ännu längre till höger, så fort arbetarrörelsen med sina allierade börjar bete sig som dem. Högerns historiska politiska projekt, att stödja den makthavande grupp av ägare och mäktiga som de anser är samhället ryggrad, kommer fortsätta i allt högre tonläge så länge motståndarna låter det ske.

Ett av de tydligaste tecknen på det är Hö-hö-högern. Alltså de där flabbande, aggressiva, revanschistiska politikerna som profilerar sig med idiotutspel, påhittade angrepp på motståndare som aldrig sagt det de anklagar dem för. Medvetna missförstånd. Kvinnohatande tweets, ofta gömde under en fernissa av att vara mot ”islamiseringen”. Hånfulla anklagelser som aldrig syftar till diskussion, det är bara likes och retweets som gäller och det sorgliga med detta är att det finns många som läser detta och förfasas och tror att det är det här som är problemet.

Men det är som att tro att Flashbacks kommentarer är detsamma som moralen i samhället. Det är inte ett politiskt problem att Ebba Bush Thor visar sitt rätta ansikte när hon försöker imitera Trumps utspel och anklagar andra för sådant ingen sagt i försöken att själv vara ”svenskhetens” taleskvinna. Busch Thor har alltid varit sån, Uppvuxen i den högerextrema religiösa sekten Livets ord är det den politiska traditionen hon för vidare. Sekterismens skyttegrav. Där målet faktiskt helgar medlen och där ingen pseudodebatt är låg nog om den ger lite uppmärksamhet från de högerextrema som är den väljarbas hon försöker locka.

De är ett symptom, visst, men inget att vara rädd för.

Det är nämligen de som är rädda för den förändring som håller på att växa fram.

Hö-hö-högern har vuxit fram efter den globala finanskrisen 2009. Tio år av ”liberala ekonomiska räddningsaktioner” (oftast skapad av borgerliga regeringar, men även av S-ledda) har inte skapat det lugn man velat. Klyftorna som har skapats kan inte förklaras av de liberala, oberoende om det är i USA, EU eller Norden, de har varken ord eller teori som kan försvara varför denna galenskap av elitism ska få fortgå. Varför äger tre personer lika mycket som halva världen? Varför får hela klimatkatastrofen fortsätta om det nu bara är några tusentals personer som tjänar pengarna på den?

För högern, liberal såväl som extrem, finns bara en metod att hantera problemet och det är att skylla på något helt annat. Man diskuterar inte arbetslöshet, bostadsbrist, ojämlikhet överhuvudtaget – man diskuterar invandrare.

Man diskuterar inte finansmarknadens sammanbrott eller de gigantiska övervinsterna från en allt sämre ekonomi för de många – man säger ”nu får det vara nog” och menar med det absolut inget annat än det man alltid gjort. Sänkta skatter, minskat trygghet, ökad utslagning och därmed kriminalitet.

Att irritera sig på Hö-hö-högern är att irritera sig på en pruttkudde. Självklart går det inte diskutera politik med en M-riksdagsman som Bali som skriver ”hur många oskulder knullar din pappa för tillfället”, själva poängen med honom är att man inte ska diskutera politik.

Lämna det där.

Låt pruttkudden ligga.

Vår uppgift är enkel idag. Det gäller att få arbetarrörelsen, liksom dess partier, att bli reformister igen, våga använda det offentliga för att lösa både ojämlikhet och klimathot. Och det kan bara ske genom att vi agerar, organiserar, är solidariska och bygger alternativ här och nu.

Det kan aldrig ske genom att S går än mer högerut, att man lierar sig med de nyliberala som tycker illa om Hö-hö-högerns retorik, men gillar den politik som förs i grunden.

Runt om i världen ser vi vad som händer när rödgröna försöker behålla makten genom att bli alltmer blå.

Men vi vet också att det som får borgare att sova illa idag är rädslan för den reformism själva verkligheten håller på att tvinga fram.

Vi har inte tid med Hö-hö-högern.

Vi har inte råd med nyliberalism.

Vi är inte rädda.