Ledare: Var inte rädd för en mer socialistisk skolpolitik

Frågan ältas och debatten har blivit ett virrvarr av godtyckligt riktade pekpinnar. Allra ivrigast att vifta med pekpinnen är Jan Björklund, tätt följd av Stefan Löfven och Ibrahim Baylan. Medan Björklund ofta och gärna raljerar över flumskolan, lägger oppositionen frågan i knäet på Alliansen. Så turas man om. Här i avsaknaden på en grundlig debatt, kan vi prata om skuld och uteblivet politiskt ansvar. 

Det är därför synnerligen oroväckande att Alliansens och Socialdemokraternas skolpolitik är i princip likadan. Skiljelinjerna är små. Det handlar om lärarlyft, ja eller nej till läx-rut, för eller mot tidiga betyg och listan kan göras längre. Det blev tydligt under debatten i Agenda mellan Reinfeldt och Löfven där idel härskartekniker lindade in svårbegripliga detaljförslag. 

Skolpolitiken är lärarnas, elevernas och framtidens väl och ska inte vara ett partipolitiskt rävspel. Vi har inte råd att göra talkshow på att skolan krackelerar. Om vi inte i grunden ifrågasätter vad som har gjort det tidigare så lyckade skolsystemet till ett undermåligt fortsätter vi bara nollsummespelet. Låt oss därför tala om problemet – på vilken grogrund ett ogräs som segregation får växtkraft och studieresultaten vissnar. Vi måste gräva djupare för att kunna förändra jordmånen där skolan växer. Väldigt få problem saknar ju rötter?

Ett djupt rotat problem är 90-talets kommunalisering och det fria skolvalet. Här börjar skolan segregeras, resultaten spreta och kunskapsnivåerna falla. I takt med att privata aktörer tar andelar får vi ett triangeldrama mellan skola, vinster och val med skolmiljön som insats. Men valfriheten bygger på en enkel ekvation; att somliga elever gör ett bättre val förutsätter att andra gör ett sämre. Vi är många som vill göra om och göra rätt. Senast i ledet var S i Skåne som vill stoppa det fria skolvalet. I SR varnar Björklund alarmerande för att S närmar sig Vänsterpartiet och ”ren socialism”.

Men vi ska inte vara rädda för en mer socialistisk skolpolitik, den som bygger på gemensamt ansvar och resursfördelning efter behov. Den som förutsätter att allas lika möjligheter till lärande inte blir en fråga om att välja rätt och där barns kunskap inte kompromissas av lönsamhet. Men vi måste vara medvetna om att det kräver en grundlig politisk debatt om det fria skolvalet och färre kosmetiska förslag. 

Men Löfven och Baylan valde att bemöta Björklund i Aftonbladet och sträcker sig till att man inte ska ge tillstånd till friskolor som ”väntas bidra till ökad skolsegregation”. Vad betyder det ens? Har S i Örebro en tydligare linje?

I Skolverkets mer jordnära apolitiska verklighet är resultaten mellan olika skolor i Örebro vitt skilda. I klartext rent ojämlik, där elever på vissa skolor går ut med fullständiga betyg medan elever på andra skolor i högre utsträckning inte når dit. Det är rötterna till den här orättvisan S bör ta ansvar för och strid mot – i synnerhet det fria skolvalet. Det är ack så mycket viktigare än att parera björklundsk skrämselpropaganda. Om inte annat lär kunskapsklyftorna förbli vildvuxna och klassamhället välrotat. Och vi vet väl alla att vi får skörda vad vi sår?