Vägar har blockerats. Protesterna har ibland slutat med våldsamheter. President Macron är lika förbannad på dessa protester från ”les gilets jaunes” som han varit mot fackföreningarnas revolter mot hans privatiseringar och nedskärningar av offentlig sektor.

Utanför Frankrike uppfattas dessa massprotester nästan enbart som en reaktionär rörelse som säger nej till miljöskatter på bensin och diesel och uppvisar alla tecken på att poppa upp ur den franska högerextremismen. Det ligger nog en del i det, men det är inte hela sanningen. Den franske vänsterledaren Melenchon har uttryckt sin sympati för de gula västarna och opinionsmätningar tyder på att över 75 procent av franska folket stöder protesten. Men också Marine Le Pen hejar förstås på de gula västarna. Så vad är detta?

En av de få svenska skribenter som gjort ett försök att förstå vad det här utbrottet av vrede handlar om är Aftonbladets Johanna Frändén, som är bosatt i Paris. Hon beskriver rörelsen –
i den mån den ens kan ses som en sådan; några egentliga ledare finns inte – som en protest som började med ilska mot höjda bensinskatter men som ”utvecklats till en sorts rural medborgarrörelse”.

Människor från lägre medelklass och arbetarklass utanför innerstäderna dominerar. Småstäder och landsbygd höjer sin röst. Frändén frågar sig:

”Är det rimligt att tvinga den franska landsbygden att göra kortsiktiga uppoffringar för långsiktig ekologisk hållbarhet, medan den urbana medelklassen åker på weekendresor som om ingen morgondag fanns? Hur förklarar man för den europeiska arbetarklassen att de måste bidra till nästa generations välmående när de inte själva har råd att ta bilen till jobbet?”

När man i fransk press läser vad demonstranterna säger märks det att det inte bara handlar om allmänt högergnäll. Unga kvinnor retar sig på att det saknas kollektivtrafik och att den borde byggas ut innan bensinpriserna höjs. Hur ska man annars kunna åka och handla när butikerna hamnat i externa köpcentra? Hur ta sig till jobbet? Frankrike är dessutom en extremt centraliserad nation. Paris härskar. Men samma problematik finns över hela västvärlden: de bortglömdas revolt har forskare ibland kallat det. (Jag skrev i våras om detta i Dagens ETC.)

Och så det där med de gula västarna. När folkliga rörelser är som bäst hittar de ibland någon symbol som bär långt. I de europeiska metropoloernas innerstäder tror jag att jag nästan aldrig sett en gul reflexväst. På landsbygden och i små orter hänger sådana västar i snart sagt varje hem. I Sverige, i Norge, i Finland, i Frankrike, i USA. När jag går ut med hunden på kvällen i en liten by i Dalarna är det självklart att ta på sig en gul reflexväst. Vanliga små dinglande reflexer ger inte mycket när novembermörkret fallit – särskilt om det är barvinter och världen känns som ett mörkt dike. Den tragikomiska paradoxen är förstås att jag bär denna gula reflexväst för att skydda mig från att bli påkörd av – bilar.

Den tystnad som europeisk och svensk vänster uppvisar inför denna folkliga flod av protester i Frankrike är illavarslande. På ytan ser fenomenet ut som något enbart reaktionärt. Det värsta är att det är just vad det kan sluta i så länge vänstern och arbetarrörelsen inte fattar att det verkligen existerar ett de bortglömdas missnöje.

Just i Frankrike har de intellektuella lyckligtvis kvar det där underbara uttrycket ”de folkliga klasserna” (les classes populaires) där allt från lägre medelklass och arbetare till arbetslösa och lågavlönade invandrare ingår.

Den franske sociologen Benoit Coquard menar att de gula västarnas protestmarsch handlar om degraderingen av arbetet, försämrade löner och utarmade miljöer – som drabbar de folkliga klasserna.

När han varit ute på massaktionerna har han noterar att folk som deltar i protesterna i dessa ofta föga tättbefolkade områden själva förundras över att så många engagerat sig. Han konstaterar att det är lika många kvinnor som män som deltar. Till demonstrationerna kan man se grupper av vänner anlända som annars aldrig deltar i någon politisk aktivitet. Han har inte sett många Front National-knappar, även om många säkert röstar på dem. Coquard räknar upp de långa avstånd över vilka en förälder måste transportera sina barn eller fara till jobbet och visar hur beroende människor, särskilt vanlig arbetarklass kan vara av bil för att klara sitt vardagsliv.

Vad är lärdomen? Att klimatpolitik måste utgå från vanligt folks behov. Annars går det inte. Just bilismen går att utrota i storstäderna. Och majoriteten av dem som bär de gula västarna avsätter förmodligen ett mindre ekologiskt fotavtryck än många i den mest gröna urbana medelklassen.