Jag har mött folk som var ute och demonstrerade mot den M-KD-budget som ännu gäller – men som samtidigt förkastar den fyrpartiöverenskommelse som hindrat en M-KD-regering att komma till makten. Jag förstår känslorna, men konsekvent är de inte. 

Den överenskommelse som utgör regeringspolitikens kärna är ett resultat av ambitionen att vägra släppa in SD i maktens hallar. Sverige är tämligen unikt i detta och det finns skäl att vara stolt över detta No pasaran! eller You shall not pass! I våra nordiska grannländer har högerpopulisterna fått ett stort och direkt inflytande över politikens högsta nivåer, men inte i Sverige. Här har vi nu istället en situation där högerpopulisterna smälter samman med två andra borgerliga partier i ett konservativt block. Med tiden finns därmed vissa utsikter att framför allt de LO-medlemmar som har lagt rösten på SD vaknar till när de inser att Åkesson och Kristersson står på samma sida, med ungefär samma löntagarfientliga politik.

Priset för att stänga ute högerpopulisterna och hindra dem från att snabbt normaliseras i svensk politik blev tyvärr högt. Att det blev så högt beror på att väljarna såg till att vi fick en riksdag där borgerliga partier plus Sverigedemokrater dominerar stort. Att i det läget önska sig en hundraprocentigt rödgrön politik är ett exempel på ett önsketänkande av nästan religiösa mått. Det är inte ens vänsterpopulism utan bara naivitet och brist på realpolitisk insikt.

Vänsterpopulismen kan ju knappast ha som mål att upphäva resultatet av ett demokratiskt val. Hur mandatfördelningen ser ut
i riksdagen måste man acceptera och den vänsterpopulism som är värd namnet ska givetvis verka på gator och torg, på vägar och i opinionen och i varenda trappuppgång, på varenda busshållplats och förändra utgången i nästa val. Vid regeringsomröstningar i riksdagen slutar vänsterpopulism lätt med att vanligt folk mister förtroendet för vänsterradikalerna.

Ingen är nöjd med kompromissens sakliga innehåll, allra minst jag. Vinsten är att SD fortsatt isoleras och att Alliansen gått hädan. Jag njuter, får jag erkänna, av förbittringen på högerkanten. De var ju så säkra på de hädanefter, för all framtid, skulle bli av med den socialdemokrati som plågat dem i ett sekel.

Förlusten är att den rödgröna regeringen surrats vid en mast från vilken en marknadsliberal flagga också vajar. För vanliga väljare och vemsomhelst som vill debattera politik fritt och utan taktiska överväganden, är det därför nödvändigt att inte göra sig lojal med fyrpartiöverenskommelsen. Men det gäller också för S-ledningen. Mycket denna vår kommer att avgöras av i vilken grad som
i synnerhet socialdemokratin klarar av att hantera överenskommelsen utan att mista hela sin idépolitiska profil (det som är kvar av den.)

När Stefan Löfven läste upp sin regeringsförklaring var det uppenbart att han inte klarade den balansgången. Borttagen värnskatt och ökad jämlikhet rymdes i nästan samma mening och de flesta väljare hör att det inte går ihop. Från flera ministrar har vi redan fått höra exempel på att lojaliteten med överenskommelsen väger tyngre än lojaliteten med socialdemokratisk ideologi. Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson tyckte i lördags i P1 att det ska ”bli roligt” att privatisera Arbetsförmedlingen och Anders Ygeman har talat om den nya regeringen som en kraftfull reformregering.

Ingenstans hör man från S-ledningen att man var nödd och tvungen till uppgörelsen för att undvika ett värre ont. Ingen socialdemokrat och heller ingen väljare till vänster om mitten bör acceptera yttranden som innebär lojalitet med allt i överenskommelsen. Inte heller bör någon gräsrot inom facket eller socialdemokratin sluta att kräva ett slut på vinster i välfärden eller stopp för marknadshyror. 

Det andra som avgör utfallet i svensk politik det närmaste året är om den sittande rödgröna regeringen har mod nog att komma med
några kraftfulla jämlikhetsreformer. Gör man inte det kommer såväl S som MP att störtdyka i opinionen. Vågar regeringen istället lansera några långtgående jämlikhetsreformer så testas Björklunds och Lööfs stöd på allvar – och blir det nej därifrån har Löfven makten att utlysa nyval.

Jag tror att vi lever i slutet av en lång, doktrinärt marknadsliberal epok. Nyliberala idéer entusiasmerar inte vanligt folk; det är bara i vissa ekonomiska elitskikt som det hurras över fler avregleringar och skattesänkningar. Tyvärr har motståndet mot den stora nyliberala omdaningen tagit omvägen över en inskränkt och livsfarlig högerpopulism. Fyrpartiöverenskommelsen säger nej till den omvägen. Men den säger inte ja till en väg ut ur detta nyliberaliserade samhälle. Det måste vi göra.