Att stödja Brexit eller invandringsförbud eller ökad svensk militarism är en dödsdans för socialister, och inte bara för att borgare och högerextrema är så mycket bättre på det där. Utan för att det urholkar själva själen. Och ingen vill bygga en rörelse utan själ, inte de förtryckta, inte de övergivna, inte de förrådda och inte de som bara slåss för att få vardagen att hålla ihop.

De behöver inte din nationalism, de behöver ett alternativ.

Internationalismen har varit en drivande idé bland socialister sedan födelsen på 1800-talet. Det är efter världskriserna, efter den förstörelse som nationalismen gjort, som öppningarna visat sig. Efter första världskriget höll världen på att stöpas om under några revolutionsår. Efter andra världskriget var Europa ett enda öppet land, inga gränser, ingen nationalism, bara en känsla av att ”aldrig mer”. (Läs Slas och Stig Dagerman om de ögonblicken.) 

Men så byggdes murarna igen och pass delades ut och löftena gavs om att medborgarna i just det landet skulle få det bättre än andra, bara man stödde den ”egna” industrin, den ”egna” nationen, den ”egna” borgerligheten.

I min ungdom fanns det kvar en internationalism, nu omstöpt till antiimperialism, i grunden handlade det om att det som hände i Chile eller Vietnam var lika viktigt som det som hände i Avesta eller Malmö. 

Och idag?

Är revolterna i Irak eller Libanon eller Chile idag lika viktiga som det som händer i Trollhättan eller Sollefteå, ja det är en revolution av uppror som växer över jorden och vi ser den inte för vi har blivit anpassade nationalister. Nu när nyliberalismen utmanas globalt så talar en del socialister åter om nationen.

Om att vara realister. Om att ”vi inte har råd” eller att ”vi måste klara oss själva”.

Hör surret runt flugpapperet.

Det märkliga är att argumentet för denna nya nationalistiska tankevurpa är nyliberalismen. Men nyliberalismen är inte en globaliseringsfråga, nyliberalismen är skapad i nationerna, av Thatcher, av Reagan och så i 80-talets Sverige där Socialdemokraterna genomförde alla de grundläggande ”reformerna” som omvandlade maktförhållandet, befriade finanskapitalet, började privatisera och ”avgiftsfinansiera”. Och efter några år var vi ”kunder” hos sjukhusen och ditt barn är en ”köpare” av skolans tjänster.

Det finns ingen att skylla på, inte EU och inte det globala kapitalet. Vi genomförde det själva här i Sverige och under den svenska riksdagens självständighet.

Ja, jag vet att många vill skylla på EU eller på USA eller ”det globala kapitalet” men denna överideologi – befria kapitalet och privatisera allt – är lika effektiv inom nationsgränserna som i en union eller ett globalt handelsavtal. Nyliberalismen kan inte bekämpas med nationalism, vilket bevisas framför våra ögon i Brexit, nyliberalismen anpassar sig utan problem till varje borgerlig politisk rörelse, den har inga problem att ”hata EU” eller ”älska EU”, den har en agenda som handlar om att befria kapitalet och krossa facken och det gör den klädd i vilken politisk dräkt som helst. 

Ja, vi kommer få se nyliberala fascister, precis som vi sett nyliberala konservativa och nyliberala socialdemokrater, ja även gröna politiker har ramlat ner i den tankefällan (med idéer om att det gemensamma förstör miljön, det måste till ett privat ägande för att skydda värdet). Jag gissar att det även inom Vänsterpartiet finns nyliberala drömmar om det kooperativa ägandet och marknadsstyrande som ersättning för offentlig gemensamt ägande. Men nyliberalism handlar inte om marknaden, nyliberalism handlar om kapitalägandet och att med alla medel befria kapitalet, fuska med skatter, stämma stater som begränsar kapitalägarnas egenmakt och självklart ordna skatteparadis så de som verkligen tjänar på utvecklingen har någonstans att fly.

Även kinesiska kapitalägare (och därmed partifunktionärer) smusslar miljarder till de där öarna.

Och det är Wall Street som styr USA:s ekonomiska politik, inte presidenten – även om just denna ger dem mycket huvudvärk genom sin inkompetens.

På 90-talet, när globaliseringen tog fart efter östsystemets sammanbrott, skrev jag en bok kallad ”Globaliseringsmyten”. Den handlar om vad en marknad är, vad kapitalägande är och granskar de falska påståendena om en ny ekonomisk makt som svävar ovanför allt och är den ”egentliga makten”. Men den handlar också om varför vi socialister alltid är globala, det är själva grundidén. Vi är glada över att Ericsson avslöjas av amerikanska staten för mutbrott eftersom den svenska staten inte klarar jobbet att städa i Wallenbergs företagskultur. Vi är för global handel och mot tullsystem som förtrycker de fattiga länderna. Vi är för lika rättigheter för löntagare och mot varje försök att splittra mellan de som har litegrann och de som har inget.

Det finns ingen lösning för de frågorna inom nationalismen.

Det här är knepigt eftersom all kamp alltid är lokal. Vi organiserar oss i den sociala vardagen, kamp mot nyliberalism kan lika gärna bli ”nationell självständighet” som kamp mot privatiseringarna konkret. Oftast blir kampen en ”utredning” som sedan dessutom visar sig vara vinklad från början, vilket Dagens ETC kunde berätta om i måndags.

Att stödja rörelser mot nyliberalism fungerar inte i nationalismens kåpa. 

Vill vi ha en global värld med rätt för människor, inte bara kapital, att flytta fritt?

Javisst. Lika rättigheter och jämlikhet är målet och medlet.

Globaliseringen har ett stöd i den del av världen som växer idag. När Yougov undersökte visade det sig att 83 procent av indier vill ha ökad global handel, 91 procent av Vietnameser stöder samma sak men bara 37 procent av fransmännen gillar det och i USA är siffran lika låg. I små rika exportländer i Norden ligger siffran runt 60%.

Det finns en enkel förklaring till det här.

Globaliseringens vinster har i fattigare länder automatiskt spridits till fler (när man får infrastruktur, utbildning och begynnande hälsovård) medan den i de rika länderna kidnappats av en procent rika. Inget har ramlat ner på löntagarnas bord i Frankrike eller USA. Eller Storbritannien. Ju mer kapitalismen fått växa in i nya områden, nya tjänster, gigekonomi, privat vård, privat skola, desto mindre har löntagarna fått. Nyliberalismen har gjort att alla rikedomar i de rika länderna har samlats hos kapitalägare och finansmarknader och de stora frukterna ligger i skatteparadisens brevlådor.

Det där kan inte nationalism ändra, bara internationalism.

Var pågår de stora nyliberala experimenten idag? Tja, ta Ungern eller Ryssland. Var finns motståndet, var utmanas de nyliberala metoderna? I Chile, i Mellanöstern, i Portugal. Men inte i Storbritannien eller USA eller Skottland eller Katalonien eller, nej inte i Sverige heller.

Ja, jag är orolig över en utveckling där även socialister börjar tala som om de politiska svaren låg i nationella lösningar.

Men det finns hopp. Ett absurt hopp som ändå blir den största frågan.

Nyliberalismen kan inte gömma sig från klimathotet, teorin har ingen lösning alls och allt vi måste göra för klimatet är emot teorins själva grundval. Det har ingen betydelse om det är havererade Madrid-förhandlingar eller havererade nationella offentliga investeringsplaner som är slutresultatet, när politiken inte levererar klimatpolitik så faller den ihop. VI kommer se lokal klimatkamp för att rädda staden eller byn ihop med global klimatkamp för att stoppa förorenarna. Vi kommer få kamp för internationella skatter ihop med kamp för fri lokal kollektivtrafik.

Socialisters väg måste vara glokal hela tiden.

Men inte i nationalismens bur.

Aldrig backa ett steg inför de tongångarna där vi i Sverige har rättigheter och ”de andra” är andra klassens medborgare.

Aldrig närma sig flugpapperet.

Aldrig dö.