Ett barn är mördat!
Det kunde dessutom ha varit fler offer, i lägenheten vistades många barn och vuxna. Slumpen räddade dem.
Någonstans måste det finnas en gräns för samhället – för oss alla – som ligger fast, som aldrig får överträdas. Ett barn är mördat i Biskopsgården, ett område i landets näst största stad. Hur kan vi tala om det som ett lokalt, huvudsakligen polisärt problem? När det som skett borde vara en nationell angelägenhet, ett nationellt trauma. Särskilt eftersom barn tidigare har drabbats direkt av det eskalerande våld som utövas mellan gänggrupperingar, konkurrerande om narkotikainkomster, drivna av machismo och blodshämnd och vansinnig hederskodex.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
För ett år sedan sprängdes en bil. Luna Mandic hade varit på utflykt med sin pappa och hans vänner. Hon blev fyra år. Hon var givetvis inte målet för attentatet, men förövarna bekymrade sig heller inte om vem mer som skulle sitta i bilen.
Redan där borde gränsen ha passerats. Nej, den borde ha passerats när restaurangen på Vårväderstorget stormades med automatvapen och fullständig likgiltighet för vem som skulle träffas av kulorna. Men istället tänjs den.
Luna var inte nog. Yuusuf var inte nog. Alla barn som förlorat fäder och bröder, de är inte nog. Alla barn som på grund av denna gängens belägring av Biskopsgården lever i konstant rädsla, de är inte nog.
Vad är det för fel på oss? Var finns vår sorg? Ilskan? Bestörtningen? Manifestationerna som kräver att inget barn ska behöva gå till sängs med oron att hon eller han aldrig ska vakna igen?
Jag ser den syriske pojken Omran väcka alla möjliga reaktioner i de sociala mediernas flöde, men jag ser nästan ingenting om Yuusuf. Geografiskt nära är ändå långt bort.
Kanske för att berättelsen om det som händer med Biskopsgården och människorna där flimrar bland mediala skildringar av förorten som främmande plats, latent farlig, alltid annorlunda, alltid avlägsen.
Kanske för att det är svårt att förstå den irrationella, flytande konflikten mellan unga män som är beredda att mörda barn.
Kanske för att våra känslor speglar den distans som kommer ur att våra städer bryts sönder. (Biskopsgården har inte ens hälften av den medelinkomst som rika Göteborg kan uppvisa. Ett av tre barn lever i fattigdom. Många har arbetslösa föräldrar. Som dör unga, sett till sina grannar i rikare stadsdelar.)
Kanske uteblir vår sorg för att Yuusuf inte hette Erik.
Tänk om handgranaten krossat ett fönster på en adress i Göteborg – eller i Stockholm, eller i Malmö – som stadens politiska, ekonomiska och mediala skikt har en personlig koppling till, automatiskt kan relatera till. Tänk om det hade funnits en Erik där innanför. Som tyckte om att simma och spela tennis. Som kunde ha varit ditt eget barn.
Då är det en distans som börjar i oss själva, med att vi gör skillnad på barn och barn, att vi värderar barn. Utifrån var de bor. Utifrån deras ursprung. Den möjligheten är genuint obehaglig – och transporterar helt säkert människor ännu längre från varandra. Till en punkt från vilken det blir svårt att återvända.
Den som bor i Biskopsgården vet att det kommer nya våldsutbrott. Politikerna är för passiva, Polisen är oförmögen att förhindra. Vad gör det med en människa? Att ha blivit övergiven, att ha fått löften som inte infriats. Och vad gör det med oss som betraktar? Alternativt kräver hårdare tag på lagom tryggt avstånd.
Det här är inte ännu en ledare som påpekar socioekonomiska faktorer. Det här är inte en ledare om straffskärpningar och utegångsförbud. Bara min tillagande upplevelse att någonting viktigt gått sönder.
Mellan oss, inom oss.
Annars skulle vi – vi som i alla, vi som i du och jag – inte tolerera den utveckling som leder till att Yuusuf aldrig får fylla nio och Luna aldrig får fylla fem. Vi skulle tvinga fram åtgärder. Omedelbart. För att inga fler barn ska behöva dö.
Exakt en sådan stark respons som följer insikten om att fattigdom, utanförskap och brottslighet är perfekt jordmån för rekrytering till Islamiska staten. Göteborg är en av de städer i Europa från vilken flest personer ansluter sig till terrorgrupper, enligt Polisen. Det här måste stoppas! Gör vad som krävs. Oavsett kostnad, oavsett hur många myndigheter som måste engageras. Då kommer kraven. För att vi – vi som inte bor i Biskopsgården – blir rädda för att våldet ska cirkulera tillbaka till oss själva, till våra restauranger och kvarter, som i Paris och Bryssel.
Hur kom vi hit?
