VAR. Vilken grej ändå. 

Ja, alltså, den videogranskning som numera används i mästerskap i fotboll för att domaren ska få hjälp av den vidunderliga tekniken för att avgöra om det var mål, eller offside, eller om bollen nuddade en spelares hand. 

Jag tycker att vi ska maximera teknikens användningsområden och implementera VAR på fler platser än fotbollsplanen. Vem var det som glömde kaffebryggaren på? Lovade du inte att köpa mjölk i förrgår? Vem var det egentligen som raggade på vem? Låt oss VAR-granska varenda skrymsle av livet!

Eller inte. 

VAR är något av det dummaste vi kommit på och det bevisar ännu en gång att vi inte är smarta nog att välja rätt, och att vi därmed borde sluta försöka. 

Minnesbilden av de mästerskap i fotboll som pågick under min barndom består av ljumma sommarkvällar, fryspizza i tv-ljuset och framför allt heta känslor från min far. 

Han studsade i soffan. Drog efter andan när bollen nästan gick in. Skrek högt när orättvisan uppenbarade sig i form av tacklingar utanför domarens synfält eller bara genom sedvanlig ensidig otur.

Spola fram bandet, tryck på play sommaren 2024. Mycket har, på pappret, blivit bättre. Planerna är jämnare, linjerna rakare, dräkterna snyggare. Det är ordning och reda, det är storslagenhet, det är precision. Och det gör det hela så jävla tråkigt.

Ögonblicket när bollen träffar nätet ska trigga något i en, lösa ut en reflex: att flyga upp ur soffan, att skrika rakt ut. Total inlevelse för en liten, liten stund. Det är sportens hjärta: nuet. Men vi dödade det.

Varje gång det blir mål i årets EM kommer jag på mig själv med att undra om det faktiskt blev mål i stället för att fira. Inga djuriska läten stiger ur min kropp, inga grannar undrar vad som försiggår. 

För jag måste avvakta. Jag måste titta på domaren för att se om hen gör den där förbannade gesten, den när händerna målar en tv-ruta i luften, det som betyder VAR. Att det ska tittas på en skärm och att min reaktion därmed får vänta. 

Reaktioner är inte gjorda för att vänta. De ska bara ut. I nuet. 

Införandet av VAR är symptomatiskt för vad människan är idag: teknikoptimistisk, lite dum i huvudet och framför allt fast övertygad om att vi kan, och ska, optimera varenda partikel av livet. 

Jag vill ställa mig framför världens samlade VAR-förespråkare – de borde vara typ sju stycken – och skrika att allt som är korrekt inte är rätt, att perfektion inte är samma sak som bra. Det kalkylerade kanske ser bra ut på pappret men i verkliga livet dödar det allt som skakar om och hänger kvar.

Lördagens åttondelsfinal mellan Danmark och Tyskland borde räcka som argument. VAR-granskningarna fällde Danmark så som de lagt krokben för den mänskliga faktorns alldeles avgörande roll för sportens charm. 

Någon centimeters offside, en minimal bolltouch på en hand – om det inte går att se med blotta ögat, är det då verkligen värt att stanna upp, vänta, och dra tillbaka mål eller dela ut straff för?

Frågan är större än VAR, annars hade jag inte skrivit den här texten. Vi kan och ska inte försöka befria mänskligheten från alla dess laster. Är en människa utan laster ens en människa?, som DN:s Andrev Walden frågade sig häromåret.

Den är inte ny, VAR-filosofin: tanken att vi ska sträva efter en kalkylerad korrekthet. Vi kan dra paralleller till rökförbud – på uteserveringar, på allmänna platser och nu, på flera håll, för hela generationer. 

Det har otvivelaktigt stöd i vetenskapen – i det kalkylerade – att begränsa människors möjlighet att ta ett bloss. Men det är trots allt en stor ask vi öppnar när vi förbjuder människor födda efter ett visst årtal att någonsin röka en cigarett. 

Vi försöker skapa människor helt utan laster. Optimera dem. Radera ut deras möjliga snedsteg för att de, på pappret, ska må bättre.

Föreställ dig vad mer vi kan införa som ett led i projektet att radera allt som är teoretiskt fel eller dåligt. Typ sockerskatt, som säkerligen – tyvärr – kan komma att implementeras i Sverige i syfte att motverka övervikt. 

Men mängden mat, ska den vara valfri? Och fett, är det okej? Ska sockerskatt gälla även undernärda och ätstörda; de som behöver varje kalori de kan få? Och, kanske viktigast: vilket problem ska åtgärdas härnäst?

Det finns alltid fler brister att optimera bort. 

Förslagen och dess effekter kommer att se rätt ut på det papper som politikerna använder som beslutsunderlag, men lär döda det som ger livet sin charm, eller åtminstone dynamik. Snedstegen och synderna, dekadensen och dumheterna. 

Nåväl. Med kameror i varenda hörn kommer vi i alla fall kunna titta tillbaka på livet och minnas hur jävla fint det var.