Efter fem år avslöjas detta av en källa. Såväl Försvarsmakten som regeringen – läs försvarsminister Peter Hultqvist – underlät att meddela vad de visste när det begav sig. Sanningen hade ju krånglat till den krigsretorik som sjösatts några år tidigare. En krigsretorik som syftar till ökat stöd för närmande till Nato - genom acceptans för såväl värdlandsavtalet som med d allt flitigare övningarna med USA på svensk mark. Rysshotet måste hålls levande.
Det pittoreska är att det var Svenska Dagbladet som stod för avslöjandet och lakoniskt – tänk så det kan bli! – meddelade följande:
“När ljudanalyserna gick in i slutskedet i Högkvarteret våren 2015 pågick också politiska förhandlingar om nästa försvarsbeslut. I april kom regeringen överens med M, KD, C om inriktning och anslag för femårsperioden 2016–2021 En vecka senare låg en proposition på riksdagens bord. Den 16 juni klubbades försvarsbeslutet med tio miljarder i ökade anslag om mer pengar till ubåtsjakt i kammaren – utan att ledamöterna fått veta att det bärande beviset från ubåtsjakten inte längre existerade.”
Det kanske mest magstarka är att Miljöpartiets språkrör och dess företrädare i Försvarsberedningen rimligen känt till hur det förhöll sig. Fram träder tyvärr bilden av ett parti vars rötter finns i fredsrörelsen men vars företrädare glömt varifrån man kom, vilka man är och vart man vill.
Om nu inte Löfven och Hultqvist beslöt att enbart hålla sanningen inom en liten sossekrets.
Kanske kan Gustav Fridolin träda fram och berätta hur det förhöll sig. Eftersom han uttryckt sin vilja att få vara folkhögskollärare - “världens bästa jobb” - så riskerar han ju inte att få sin karriär spolierad genom att säga som det är. Kanske värre med Isabella Lövin som nog satsar på att av sosseriet bli lyft till FN-uppdrag när tiden som språkrör är över.
Förresten: hade inte vänsterpartister involverade i Försvarsberedningen fått information? Vore oerhört intressant att få klarhet i vilka som visste – och om de visste: hur det kom sig att de teg och om de tror att tilltron till politiker ökat genom denna tystnad. Om det möjligen var en del av det som kallas “psykologiskt försvar”.
Den utredning som just nu arbetar med hur återuppbyggnaden av ett svenskt psykologiskt försvar skall organiseras – och, per definiton, på vilket sätt falsk information ska ges till medborgarna – har en del att stå i.
Utan att ägna sig åt vare sig ondsint retorik eller allmän överdrift vågar jag nog påstå att regeringen och försvarsmakten ägnade sig åt “psykologiskt försvar” i hanteringen av SMHI-bojen.
Att en stor tidning, som dessutom uppbär presstöd, avslöjar sådant som inte skall avslöjas sätter förstås ljuset på vilka som skall ingå i det “psykologiska försvaret”. Och på mediers roll som granskare av makten. Vi kan väl komma överens om att det är ett dilemma. Vem i hela världen kan man lita på?
Värt att veta, i dessa krigsretorikens tider, är att den rödgröna regeringen har drivit igenom att Sverige ska vara med i Natos Stratcom "för att förstärka det psykologiska försvaret". Samarbetet med Stratcom som vi helst inte ska prata om...
I det psykologiska försvaret ingick SVT och SR på den tid då Sverige formellt hade ett sådant försvar. Så lär det bli igen. Som starkt tillskyndare av public service är jag bekymrad över länken Nato-Stratcom-svenska psykologiska försvaret-public service. Det är helt enkelt inte bra.
Lite pittoreskt är att psykologiska försvaret ska arbeta med frågor som ”Vem äger bilden av sanningen?” och ”Vem kan med trovärdighet berätta om verkligheten?”. “När falska nyheter och desinformation sprids blir det avgörande att etablera och behålla den trovärdighet som krävs för att bli trodd och litad på”, läser jag.
Frågan om ubåtar och SMHI-bojar sätter onekligen detta i ganska kallt ljus. Krigsretoriken är inte vacker – målet (Natomedlemskap) tycks helga alla medel.
