Tage Danielssons 70-talsklassiker, suveränt tolkad av Monica Zetterlund kunde ha varit skriven för 2010-talets besvikelsens epok. Utefter den av Carl Bildt (M) 1991 proklamerade ”den enda vägens politik” har Sverige på två decennier förvandlats från ett av världens mest jämlika samhällen till den EU-stat där klasskillnaderna ökar snabbast. 2001 var S sargat efter hårda åtstramningsår, men hade ännu möjligheten att välja väg. Den väg, som detta då ännu 40-procentsparti valde, efter en bitvis hård ideologisk kongressdebatt, var en mer marknadsliberal linje. I dag är (S) nära nog ett 25-procentsparti.
Nyligen publicerade OECD en rapport som uppskattar att den svenska tillväxten skulle ha varit sju procentenheter högre om inkomstklyftorna inte hade ökat mellan 1990 och 2010. 300 miljarder mindre i skatteintäkter i dag än när Göran Persson var statsminister. Det är självfallet en viktig förklaring till bristerna i välfärden.
Om något av ett kallt krig präglar vår omvärld så blåser det också isvindar i inrikespolitiken. Det vilar något av decembermörker över den politiska debatten, där en alltmer frustrerad borgerlighet nu börjar vackla i sin tro på just den decemberöverenskommelse över blockgränserna som tillkom för att skapa politisk stabilitet och möjlighet även för en minoritetsregering att kunna styra landet.
Tre tidigare toppfigurer inom svenskt näringsliv förespråkar i en debattartikel i Dagens Industri en borgerlig uppgörelse med Sverigedemokraterna för att bryta dödläget. Att så öppet söka stöd hos ett parti som har både händer och fötter i brun mylla verkar ändå ha så starka inslag av bondfångeri att högerliberala Sydsvenskan/HD åtminstone temporärt tar avstånd. ”Samarbete med SD är inget alternativ – hur surt den gamla bolagshögern än muttrar om saken.” Bockfot och svastika (hakkors) kan aldrig döljas i en blågul blomma.
S-kongressen i Västerås gav dock vissa förhoppningar om en ljusnande framtid. Partiet markerar nu klarare skillnaderna mellan socialdemokrati och borgerlighet. Fortfarande är dock Stefan Löfven svaret skyldig när det gäller den ekonomiska politiken. Det pågår ett skifte i den internationella ekonomiska diskussionen bort från marknadsliberalism mot insikten att jämlikhet och en stark stat är en förutsättning för tillväxt och utveckling. Det är farligt med inkomstklyftor. Jämlika samhällen går bäst. Utveckling och jämlikhet samverkar. De förutsätter varandra, sa Löfven bland annat. Och när socialdemokratin nu vågar utmana en delvis motvillig opinion i fråga om delad föräldraförsäkring, så borde väl partiet också våga utmana när det gäller ekonomisk jämlikhet och som Miljöpartiet åtminstone vilja fasa ut ränteavdragen.
I den frågan har annars Vänsterpartiet den klaraste linjen. Ränteavdragen bygger upp en bostadsbubbla, låser inne pengar som skulle kunna användas för offensiva investeringar och är usel fördelningspolitik. Den rikaste halvan av befolkningen får 85 procent av ränteavdragen, den fattigaste halvan bara 15 procent.
För att sedan klara socialdemokratins viktigaste mål att halvera arbetslösheten till 2020 krävs långt mer än de i och för sig ambitiösa satsningarna på arbetsmarknads- och näringspolitik, utbildning och kompetenshöjning. Här behövs ett regimskifte i den ekonomiska politiken. En mer expansiv finans- och penningpolitik. Skånes och Malmös socialdemokrater, LO med fler har anvisat konstruktiva vägar för att uppnå målet. Det handlar om att våga låna till offentliga investeringar i bostäder och infrastruktur. Partiet lyssnade delvis men alltför försiktigt på kongressen. Investeringar är förvisso kostnader i dag, men lika visst intäkter i morgon. Om våra företag först skulle ha tjänat in alla pengar de investerat så hade vi inte haft något IKEA, Hägglunds, Volvo eller ABB i dag.
Nej, ryktet om det socialdemokratiska partiets död må vara överdrivet. Partiet rör ju på sig, men fortfarande alltför ängsligt. För att bryta dödläget krävs ytterst en uppgörelse med den nyliberala ekonomisk-politiska doktrin som skapat både massarbetslöshet och växande klyftor.
