Pengar och avsaknaden av detsamma är ett centralt tema och medveten dynamik i storyn om Kalle och Ankeborg, som har ett fattigdistrikt som heter Pengalösa. Och det bisarra och cyniska i att vissa ankor simmar i pengar medan andra svälter görs också till svart humor.
I en serie får Kalle Anka frågan om han äger sällsynta mynt som kan doneras till en samling. Han svarar med att muttra fram att alla mynt är sällsynta. När Kalle frågar en förbipasserande familj i Pengalösa om de vill ge ett litet bidrag till en julfest för fattiga barn får han svaret: "Gärna! Hur många ungar vill ni ha?"
Alla som haft svårt att betala för det mest nödvändiga, eller som gått kalla en vinter, känner igen sig i den mörka och cyniska humorn. Vad kan du göra, som individ, annat än att skratta åt hur världen ser ut? När miljardärerna gnäller och ylar över att samhället är för vänster och för tufft mot dem medan du knappt kan hålla dig över ytan.
På andra sidan finns andra känslor. Joakim von Anka är hemsökt av sin girighet och brottas ofta med en otrolig skam – han vet att det fulla kassavalvet med mynt är ett perverst monument över ojämlikheten. Och han vet att det är fel.
Samma skam ligger bakom ett underbart ögonblick i Netflix nya dokumentärserie om paret Beckham – den legendariska fotbollsspelaren David och odödliga popsensationen Victoria. Båda är fotomodeller och nästan oändligt rika.
I det korta klippet ska Victoria Beckham berätta om sin bakgrund, var hon kommer ifrån socialt och kulturellt. Intervjun sker i Beckhams 160 miljoner kronors-hus på landet. En modest getaway som beskrivs som perfekt när man vill komma bort från stressen i storstan – och huset i London värt över 300 miljoner kronor.
Victoria säger att hon har kämpat hårt och att hon kommer från en arbetarklassbakgrund. ”Väldigt arbetarklass”, till och med. Hon avbryts av David som sticker in huvudet genom dörren från rummet bredvid.
”Var ärlig, Victoria. Var ärlig. Vad hade din pappa för bil när han körde dig till skolan? Säg som det är.”
Davids fråga smular sönder Victorias lögn – pappan körde en lyxig Rolls-Royce. Victoria skrattar generat. Det är som att hon själv inte kommer ihåg, eller vill kännas vid, att artistnamnet hon hade i Spice Girls var just ”Posh Spice”.
De allra rikaste kännerfortfarande ett socialt tryck att hitta på någon dramatisk arbetarklassbakgrund om slit, tuffa tider och fattigdom. Klassresan behövs för att ursäkta en pervers rikedom; för att göra rättfärdiga det enorma överflödet ; för att göra det orättvisa rättvist. Och för att kunna fortsätta med sina absurda liv där man, som David Beckham, kan ta emot över 150 miljoner pund för att bli kändisambassadör åt skurkstaten Qatar. Han badar i blodspengar.
Det är så klart inte sant att flit och hårt arbete belönas med rikedom – då skulle de som byggde Qatars VM-arenor bo i lyxhus istället för att dö i förtid, skuldsatta och slutkörda.
Miljardärer skapas inte av unikt tuffa och briljanta individer – utan av politiskt misslyckande och medveten policydesign. Den liberala lögnen om en klassresa, om den hårt arbetande miljardären som kom från ingenting, finns till för att lura andra om att det minsann snart kan bli deras tur. Att både problemet och lösningen finns inom dig och inte i fördelningspolitik eller annat dravel.
Men det blottlägger också en skam som jag tror är äkta. Personer som har för mycket pengar vet det, och de beter sig inte modest för att de är uppfostrade finare än andra. Det är för att de skäms för att de kan andas ostört medan allt annat brinner.