Läs också: Ledarbloggen: Adelante Podemos!

Syrierna har blivit Ryssland, Iran, USA. Detsamma gäller jemeniter, libyer och irakier. Det är en sak att stormakterna använder dessa länder som spelbrickor. Men vi progressiva?

Ett exempel på detta är Patrick Cockburn och hans, även bland vänstern, hyllade bok The rise of ISIS and the New Sunni Revolution. För det första finns det ingen referenslista i boken. Det finns ett index, alltså bara referenser till sig själv. I Cockburns värld, har det i princip aldrig funnits ett folkligt uppror i Syrien mot en diktatur. Motståndet är IS och sedan är det Väst, Ryssland och Turkiet som är där och bråkar med varandra. ”En muslimsk vän” berättar för Cockburn, att om man går igenom en shia- eller sunnimuslims mobiltelefon i England, så kommer man med stor sannolikhet inte att hitta någon från den andra gruppen. Så ingrodd är sekterismen, nästan i muslimernas DNA. Även Robert Fisk, Tariq Ali, Seymour Hersh och många fler namnkunniga progressiva, har från dag ett sagt, referenslöst, att det inte finns något folkligt motstånd.

Det roliga är att även islamistgruppen Jabhat al Nusra slog fast i förra veckan att det folkliga motståndet och den Fria Syriska Armén, FSA, inte finns. Så den syriske aktivisten Rami Jarrah gick helt enkelt runt i Aleppo och frågade ett 30-tal lokalbor: finns inte FSA? Förvånande miner: ”Vaddå finns inte?”, ”FSA är vi, vilka tror du annars håller de befriade delarna av Aleppo mot regimen eller håller igång samhälleliga funktioner?”, ”Min son dog stridandes för FSA.” Från Ghouta finns en annan video där en aktivist frågar folket i staden om de vet var Wien ligger, staden där man under hösten samlats för att diskutera Syrien. Någon tror Wien ligger i Sverige, många tror det är i Syrien och killgissar till och med provinsen. En man, för det är bara män i dessa videon, skakar på huvudet åt ironierna: samma krafter som dödar oss ska bestämma över vårt öde. Ju mer saker ändrar sig, desto mer tycks de förbli de samma. Så långt ifrån är syrierna makten över sitt liv. Den överenskommelse som kom i fredags i FN, var likaså gjord av alla andra förutom syrierna. Detta kallas kolonialism.

Det minsta vi i vänstern kan göra är att vara pålästa om de progressiva syriernas liv och inte själva leka kolonialherrar. I befriade delar av Aleppo, Idlib, Latakia, Damaskus, finns sammanlagt 416 lokala råd. I Idlib-provinsen finns till exempel radiostationen ”Radio Fresh FM” som sänder dygnet runt med över 400 000 lyssnare. De stöttar och tränar även andra medieaktivister. Kanalen har särskild fokus på kvinnor, en satsning som leds av journalisten Ghalia Rahal. I staden Kafranbel har invånarna nästan varje fredag sedan uppropets början, målat smarta vitsiga banderoller, för att få världen att reagera är de skrivna på engelska. Den 5 december skrev de till exempel: ”Putin! Glory can never be built on the skulls of children, we will live long enough to spit on your history!”

I staden Raqqa finns det helt ofattbart modiga mediekooperativet ”Raqqa is Being Slaughtered Silently”. Från staden som IS år 2014 utropade som “kalifatets huvudstad”, rapporterar ett gäng obundna aktivister om livet för de civila i staden. Förra månaden fick de pris från Comittée to Protect Journalists. Några veckor senare mördades Ahmed Mohammed al Mousa, han blev den tredje kollegan som föll offer för IS.

Nyligen bildades Syrian Democratic Council, en progressiv allians som samlar kurder, kristna och araber mot såväl regimen som IS. Vi har så mycket information. Från upprorets början har till exempel det syriska anonyma filmkollektivet Abounaddara varje vecka lagt upp video på filmsajten Vimeo, inifrån Syrien. All eloge till Konflikt i P1 som i lördags gav ett helt program åt syriska aktivister och journalister. Det finns så många element i det syriska upproret som (fortfarande) är värda att stötta, men aldrig har vänstern varit mer svårflörtade. Herrarna som nämndes ovan, refererar till exempel aldrig till någon av dessa initiativ!

Vänsterdissidenten Yassin Al Haj tillfrågades i tidskriften New Politics nyligen vad vänstern i Väst ska ha för krav på sina regeringar. Han svarar: alltså ärligt, jag vet inte vad vänstern i Väst gör, jag menar de är i trygghet, de har pass, de har fler möjligheter än oss att lära sig främmande språk, de kan beställa böcker de vill läsa. Så varför kan så få av dem någonting om Syrien, varför känner de ingenting?

Jag tänker ofta att det är sorgligt att vänstern i Väst har gett upp på Syrien. Men detta går också åt andra hållet: vänstern i Syrien har gett upp på oss. Det är riktigt sorgligt.