Det märktes i Löfvens tal, som inte en enda gång berörde något av de andra partierna. Denna gång representerade han Sverige, inte Socialdemokraterna. Hans “Det är socialdemokratisk politik” – en fras som han har återanvänt gång på gång sedan installationstalet på kongressen 2013 – hade ersatts av “Det är svensk politik”. Den nya retoriken är så klart ett noga uträknat försök att framstå som mer statsmannamässig.
Bäst var Löfven när han pratade om hur vi alla måste bekämpa de strukturer i samhället som håller människor tillbaka – rasism, sexism, diskriminering mot människor med funktionsnedsättningar.
Den största besvikelsen var hur han pratade om Greklandskrisen. Dels eftersom den internationella solidariteten fullständigt lyste med sin frånvaro, men också därför att Löfvens fokus på det ekonomiska läget snarare än det politiska tyder på hur svensk vänster håller på att missa en historisk chans.
Det vi just nu ser i Europa är inte bara en bank- och skuldkris. Det är nyliberalismens, ja själva kapitalismens, kris som än en gång flammar upp. Det är ett tillfälle som vänstern borde ta vara på. Ett tillfälle att presentera alternativ och att flytta fram positioner.
Att situationen i Grekland är ett gyllene sådant tillfälle märks inte minst på hur den grekiska vänstern vuxit explosionsartat och skapat en kedjereaktion i flera andra länder. Men också på hur panikartat högern i EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden IMF gör allt de kan för att motarbeta denna rörelseriktning. Med fulspel och propaganda försöker de sänka den Syriza-ledda regeringen. De vet att om Grekland tar sig igenom den här prövningen står Spanien näst på tur. Därefter Portugal och Irland.
Samtidigt står alla fakta på vänsterns sida: Det nyliberala experimentet har misslyckats. En efter en kommer nobelpristagare ut med sitt stöd till den grekiska linjen och fördömer den åtstramningspolitik som institutionerna har krävt av Grekland. IMF underkänner själva sina metoder, men håller kursen eftersom deras makt hänger på att vänstern inte tillåts få rätt.
I det här läget behövs röster som står upp emot högerns lögner. Så var är de svenska solidaritetsmarscherna? Varför tar inte en svensk vänsterregering ställning för sina socialistiska kamrater i Grekland – mot högerpolitiken?
Socialdemokraterna måste förstå vilken chans detta är att vända Europa i progressiv riktning. En sådan rörelse skulle självklart påverka opinionen även i Sverige, i ett läge där högern just nu försöker göra socialist till ett skällsord. Detta är en chans att flytta fram vänsterns positioner i en utsträckning som inte har varit möjlig på flera decennier. Det ligger självklart i en tillbakapressad socialdemokratis intresse. Så varför är Löfven så avståndstagande?
Med risk för att falla i cynismens fälla återstår bara en analys: Kanske befinner sig de svenska Socialdemokraterna i själva verket precis där de vill vara politiskt – närmare Trojkan än Syriza. Samtidigt verkar de vara helt oförstående för varför de tycks ha påbörjat samma färd mot avgrunden som sina systerpartier i Europa.
