Så skulle man kunna sammanfatta Stockholms stads policy kring graffiti i dag.
Samtidigt som lagliga väggar och nolltolerans diskuteras på nytt – i ljuset av de platser som har upplåtits för att folk ska få måla offentligt utan att graffitin saneras bort – så sätter två pågående utställningar gatukonst, graffiti och hiphop-kultur i belysning. Dels ”Magic City – Art of the Streets” på Magasin 9 i Frihamen och dels ”Folkmusik 2.0 – Svensk hiphop remixad” på Kulturhuset. Den senare har undertecknad varit redaktör för, så det här är varken platsen för att recensera den, än mindre skönmåla den, utan att diskutera det båda utställningarna förhåller sig till i staden utanför dem.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Sett i ett långt perspektiv, sedan 1980-talet åtminstone, har synsätten på konstnärliga uttryck som inte har sanktionerats uppifrån i staden varierat enormt.
Som konstvetaren Jacob Kimvall har beskrivit det i sin skrift ”Noll tolerans. Kampen mot graffiti” (Verbal förlag, 2012) så har konst som uppförts och prytt Stockholm utan tillstånd inneburit helt olika saker i partiernas retoriska arsenal i olika tider.
På 1980-talet kom graffiti i en samtid där kampanjen ”Stoppa sabbet” riktades mot vandaliserade telefonkiosker, sönderrivna telefonkataloger, söndersparkade gatlyktor med mera – i jämförelse framstod färgglada graffitimålningar som något positivt, även om allmänheten så klart inte var enad. Vid den tiden var det Socialdemokraterna som var mest negativa till graffiti, kanske ur en syn på graff som antitesen till ”Vi bygger landet”. Många liberala röster och gamla proggare i kulturdebatten framhävde konstnärlig frihet.
Tio år senare hade policyn Zero Tolerance slagit igenom i New York under borgmästaren Rudolf Giuliani, utifrån ”Broken Windows”-teorin – tanken att trygghet i vardagen började med att sätta hårt mot småbrott. De flesta politiker tävlade om att visa att man stod upp mot vandalism, eller vågade i alla fall inte visa sig dalta. Ytterligare tio år senare har vi ett försök med lagliga väggar i Stockholm.
Under alltför lång tid har både klotter och konst – och graffiti, som vi kan se som bådadera – reducerats till en fråga att visa sig hård eller tolerant i, inte frågor som har något som helst värde bortom den dimensionen. Kanske för att de offentligt valda makthavarna har svårt att navigera i frågor om inte kapitalstarka intressen gör sig hörda.
Hiphop, gatukonst och graffiti har aldrig väntat på lov, snarare har folk tagit för sig, gjort arenor, ytor och platser till sina, varit kreativa och såväl respektfulla som respektlösa. Det är inte unikt för de uttrycken; när Gallerian vid Hamngatan öppnade så var bland de som först gjorde platsen till sin inte shoppande flanörer eller turister, utan skejtare och punkare.
Städer blir aldrig som de är tänkta, arkitektur är inte bara byggnaderna utan platserna emellan dem, det är inte bara stadsplanerare och politiker som gör planer utan de som tar plats i städer. Det som är lite sorgligt med diskussionerna om nolltolerans och lagliga väggar är det som inte har rymts i diskussionerna.
I stället för en svartvit diskussion om klotterförbud och lagliga väggar – var är diskussionen om vad som får synas i staden? Om lokal demokrati, om gestaltning av den offentliga livsmiljön? Om offentlig konst? Om utrymmen, om kommersiella budskap och arenor som är fria från dem? Om vad som händer med gatukonst när den tas in i galleriernas och utställningarnas värme?
Själv älskar jag att graffiti, hiphop och gatukonst är föremål för utställningar. Men utställningar kan inte ersätta att staden – Stockholm – i sig är en utställning. Kom ihåg att titta mer på hur den förändras underifrån varje dag när du rör dig i den. Och våga ta mer plats i den, det är den till för!
