Under ett känsligt geopolitiskt läge: läs ingenting som innehåller adjektiv. Adjektivens funktion är att grumla det klara tänkandet. Oavsett om det rör sig om ledarsidornas ”blodtörstiga terrorister”, ”den grymma diktaturen” eller kultursidornas tal om hur fint det är med Paris och mänsklighet. Ja, alla artiklar på DN Kultur handlar faktiskt om hur vackert Paris är, utsikten från Eiffeltornet och att det är trevligt att gå på kafé där. Jag skämtar inte. Sällan har avsaknaden av substantiell geopolitisk analys varit tydligare.

Låt oss begrunda två händelser. I slutet på oktober sprängs ett ryskt plan och alla 225 ombord dör. IS tar direkt på sig dådet via sin telegramkanal. Ändå talar europeisk press om för oss att ”inga indikationer” tyder på att det skulle vara IS. Ingen viftar med ryska flaggor, ingen sörjer, ingen visar bilder på passagerarna. När utredningen slutligen bekräftar att det var en bomb skyller våra tidningar sitt bristande ointresse på Ryssland: ”Hittills har Kreml spelat ner uppgifterna från Väst om att det med all sannolikhet rör sig om ett terrordåd.” (DN 17/11) Nu är det plötsligt väst i största allmänhet – vilken tidning, land eller institution som åsyftas är oklart – som alltid velat berätta, trots att det var Egypten som skötte utredningen.

Två veckor senare dödas 124 personer i Paris och IS tar på sig dådet via sin telegramkanal. Samma natt, utan någon utredning, byter hela västvärlden ut sina profilbilder mot franska flaggor, alla institutioner och företag hänger upp banderoller. Sverige höjer säkerhetsnivån, lovar omedelbar militär hjälp och våra medier fylls med uppmaningar att acceptera vår identitet som européer: ”Att vara europé innebär att vi alla står upp mot barbariets gissel” (DN:s ledarsida 18/11). Till och med Slavoj Zizek har tappat det helt och hävdar att det viktiga just nu är att kräva att flyktingar ska lära sig om kvinnors och homosexuellas rättigheter (som han själv alltid förlöjligat).

 Men fortfarande: hundra fler ryssar dog och inga ord om att detta var ”en attack på allt det som Ryssland står för”, inga ryska flaggor på Facebook, inget tal om att vi måste stå upp för ”de fina österländska värderingarna”.

Hanne Kjöller är någonting på spåren utan att inse det själv när hon ställer frågan ”varför medierna, i jämförelse med Paris, skrivit mindre om de 224 personer som dog när det ryska planet från Sharm el-Sheikh sprängdes”.

Hon skriver det som en retorisk fråga till de identitetspolitiska röster som menar att dådet i Beirut borde ges samma uppmärksamhet: ”kan det verkligen förklaras av ryssarnas pigmentering?” avslutar hon. Men det är i själva verket den allra viktigaste frågan: varför är vi alla fransmän, men inte ryssar?

 Sanningen är ju att Ryssland har tagit täten i Västs paradgren: kriget mot terrorismen. Det är framför allt Ryssland som bombar och skickar soldater för att stoppa IS, inte USA. Nu gäller för Väst att åter positionera sig som terrorismens offer nummer ett. Därför är det vackert i Paris och ingen annanstans.

 Stefan Jonsson frågar sig i DN ”hur det kom sig att kriget mot terrorn resulterat i mer terror. Vad har gjorts fel?” Ja, hela strategin från början gick uttryckligen ut på att söndra och härska. Det s.k. kriget mot terror är bara ett ben i USA:s militärpolitiska strategi sedan kalla kriget, som på militärspråk heter det ”långa kriget”. De främsta målen är att se till att Kina och Ryssland inte går ihop samt att Mellanöstern förblir delat. Medlen förklaras mycket pedagogiskt i rapporten "The Long War" utgiven 2008 – ska ni förstå något så läs den. En taktik går ut på att utnyttja konflikten mellan shia och sunni, som har samma funktion som den sinosovjetiska konflikten under kommunismen. ”Divide and rule”, förklarar rapporten, är ett ”billigt sätt att köpa oss tid”. Därför stödjer de shia i Irak och sunni i Syrien och därför, skriver rapporten, är det allra viktigaste att Saudiarabien behåller sin makt. Därför sket de på sig över Hugo Chavez handslag med Ahmadinejad; här öppnades en allians som kunde sprida sig över hela Latinamerika. En annan uttalad taktik är att spela ut olika jihadistgrupper mot varandra samt att få bort regeringar som kan komma att alliera sig med Ryssland.

Det här är naturligtvis en riskabel taktik. När man dödar en halv miljon människor och pulvriserar deras stat, som i Irak, brukar något gott sällan komma utav det. Att spela ut grupper mot varandra och finansiera än den ena, än den andra, är också att skapa de perfekta förutsättningarna för konflikt. Som Perry Anderson skriver i nyutgivna boken American foreign policy and its thinkers väntade USA på en möjlighet att få bort Assad och ersätta honom med en mer USA-vänlig regering. Att öppet gå in har varit för riskabelt, att låta Israel göra det kan också sätta igång en helvetes motreaktion, så bäst att låta saudierna och Qatar finansiera motståndet. Det är de som har fått understödja grupper som IS. Tyvärr, vilket varken USA eller konspirationsteoretiker fattar, har politiska rörelser ett eget liv. Jag tänker ofta att det är karakteristiskt för den amerikanska imperialismen, till skillnad från den ryska eller kinesiska, att den aldrig blir fri från sin grundläggande aningslöshet. Hur mycket intelligens de än har tillgång till är det som om de någonstans aldrig fattar orsak och verkan. Inför störtandet av regeringarna i Mellanöstern skrev de: ”den geopolitiska jordbävning som skapas av ett regimskifte kommer att stärka demokratiska krafter i hela den muslimska världen och tvinga jihadistkrigarna att komma ut i det öppna.” Sannerligen.

En sak är tydlig i dagsläget: Vi bör under inga omständigheter gå med i Nato. Att i detta läge gå med i imperialistklubben skyddar inte mot terrorism, snarare tvärtom.