Vem som är president i USA får stor påverkan i övriga världen, inte minst genom landets utrikespolitiska inblandning i många konflikter, och amerikanska presidentval är därför relevanta även för svensk vänsterpress. I år görs det hela dessutom verkligt intressant genom en av Demokraternas båda huvudkandidater, vänsteruppstickaren Bernie Sanders.

Med svenska mått mätt är senatorn från Vermont en typisk socialdemokrat. På det amerikanska politiska spektrat ligger dock Sanders generella välfärdspolitik, motstånd mot krig och tal om “politisk revolution” långt till vänster om vad som generellt anses kunna attrahera tillräckligt många väljare för att nå presidentposten.

Därför är det en sådan skräll att Sanders i opinionsundersökningar ser ut att ha goda chanser att ta hem segern både i Iowa på måndag och New Hampshire en vecka senare. Olika undersökningar ger Sanders 5–30 procentenheters ledning över rivalen Hillary Clinton i de båda staterna.

Seger i Iowa och New Hampshire skulle innebära ett välbehövligt uppsving i bevakningen av Sanders i mainstream-media. En undersökning av tre stora tv-kanalers kvällsnyheter visade nyligen att Sanders har fått en tiondel så mycket bevakning som Hillary Clinton och en tjugondel av Republikanernas huvudkandidat Donald Trump.

Att Sanders kampanj går så bra som den gör beror på hans enkla budskap – det är dags för finansmogulerna på Wall Street att betala för sig så att arbetarklassen och medelklassen kan lyfta. Sanders pekar på Skandinavien och säger att om välfärd är möjligt i Europa så ska det självklart fungera även i USA. Han vill införa en skatt på finansspekulation som ska betala för slopade terminsavgifter på offentliga högskolor. Hans sjukvårdsreform går längre än Obamas och innebär en mer europeisk modell med skattefinansiering i stället för privata sjukförsäkringar.

Med detta budskap mobiliserar kampanjen miljontals människor. Sanders slår rekord i antal individuella bidragsgivare, hans massmöten samlar tiotusentals och han dominerar fullständigt i sociala medier. Dessutom lockas delar av arbetarklassen som Demokraterna för länge sedan hade givit upp om, ungefär på samma sätt som svensk vänster har givit upp hoppet om SD-röstande arbetare.

Framgångarna visar att den vänsterpopulism som fungerade bra i den europeiska finanskrisens Grekland och Spanien även fungerar i ett av världens rikaste länder mitt under högkonjunktur. Det bör tas som lärdom för den västeuropeiska vänstern.

Det bästa sättet att samla massorna är kring motstånd mot en tydlig fiende. Vare sig det är Euro-trojkan eller Wall Street behövs idén om en motståndare för att föra riktigt många människor samman. I en värld där de 62 rikaste individerna äger större rikedom än hälften av befolkningen är det lätt att identifiera den motståndaren.