Arbetarna är dom.
Vi är några andra.
Det finns inget parti som är arbetarna idag. Socialdemokraterna har för länge sedan tappat sin kontakt med den rörelse som byggde partiet och har blivit ett maktparti. Som LO-ekonomen Torbjörn Hållö uttryckte det tidigare i höst:
”Man måste vända sig till väljarna och säga som det är: Det var inte ni som lämnade oss, det var vi som lämnade er.”
Socialdemokraterna kan skylla hur mycket som helst på att alternativet med en M-KD-regering hade varit värre, men resultatet av den politik som förs efter Januariöverenskommelsen är ändå att rika får mer och att livet blir mer osäkert och otryggt för den som knegar på mellan åtta och fem, eller med delade turer i hemtjänsten, och försöker få vardagen att gå ihop.
Och arbetarna i LO (de som nu finns där, de som sliter i gigträsket eller går på timmar i handeln och äldreomsorgen finns inte ens där) lämnas där de är. Och i det hålrummet frodas fascistiska partier och idéer. SD vevar på och skyller arbetarnas problem på invandrarna, fast det är invandrarna som är arbetarna, och nu har de till och med blivit större än S i mätningarna.
I väntan på en ny och bred organisering av arbetarna, av folket, så måste LO, den arbetarrörelse som vi nu har, göra sig fria från det parti som har lämnat den. Därför var det en viktig och historisk händelse att LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson talade på Vänsterdagarna. Arbetarnas organisation ska inte vara där de alltid har varit bara för att de alltid har varit där. Arbetarnas organisation ska vara där den behövs och där den kan kräva en politik som gör livet bättre för de många.
Thorwaldsson varnade för fascismen och sa att kampen måste riktas mot dem som är ansvariga för växande klyftor och inte mot dem som kommer från ett annat land. Han talade om klasskamp. Att klasskampen måste tillbaka in i människors vardag.
Bra och viktigt. Men hur svarar Vänsterpartiet? Med att säga att ja, jo…arbetarna är nog viktiga, men tjänstemännen, lärarna och läkarna, det är de som mycket av kraften i det nya partiprogrammet ska rikta in sig på.
”Jag tror att det är ett misstag att tänka att vänstern enbart ska vara till för dem som är de sämst ställda i samhället”, säger Etzler.
Men vem ska prata om de sämst ställda i samhället? Alla andra slåss ju redan om tjänstemännen, alla pratar redan om medelklassen och livspusslet och bolånen för bostadsrätten i storstaden. Varför ska Vänsterpartiet rikta ännu mer kraft på den gruppen?
Etzler säger också att arbetarrörelsen har varit duktig på att nå en jättestor mängd och har vunnit majoriteter i samhället. Ja, det stämmer. Men knappast genom att flytta fokus från arbetarna, från den stora majoriteten. Och Vänsterpartiet kan inte ta åt sig äran för denna kraftsamling. I senaste valet fick partiet lite drygt åtta procent av rösterna. En majoritet av de som röstade var kvinnor och en majoritet hade en eftergymnasial utbildning. Det är knappast så att Vänsterpartiet har säkrat arbetarrösterna och nu kan rikta blickarna mot andra grupper. Tvärtom.
Det är lärarna och läkarna som röstar på Vänsterpartiet idag. Riktigt stort är partiet i urbana, akademiska miljöer som Bagarmossen i Stockholm och Majorna-Linné i Göteborg där det får över 30 procent av rösterna. Men bland arbetarna i Ljusdal, Bjuv och Tibro – knappast.
Antiidentitetspolitik. Så kallas grunden för Vänsterpartiets nya partiprogram av Hanna Cederin som är sammankallande i gruppen som ska ta fram programmet. Vad betyder det ens? Det låter som att partiledningen har gått vilse i Gal-tan-begreppen.
Det finns ett bättre ord.
Thorwaldsson efterlyste klasskamp. Varför tar inte Vänsterpartiet fasta på det? Och visar att en politik som vänder sig till de som har det sämst ställt och som gör livet bättre för dem, byggt på solidaritet och kraftfull fördelningspolitik, också gör livet bättre för alla de andra.
Vänsterpartiet har en unik position idag. Partiet står utanför det förödande avtalet som tar stryptag på klasskampen. Använd den positionen och ta kampen för de som nu lämnas efter istället för att trassla in er i mittenpolitiken.
