I en helsida i Dagens Nyheter berättar Nooshi Dadgostar, Sandro Scocco och Ulla Andersson om partiets inställning. Ingen blir överraskad. Att Vänsterpartiet är emot nyliberalism, mot teorin om att när rika blir rikare gynnar det alla (den så kallade nedsippringseffekten) är välkänt och ingen höjer på ögonbrynen över att man är emot skenande fastighetspriser och skulddriven tillväxt.
Det man möjligen kan tycka är att partiet bör svara på varför man i praktiken stött den nyliberalism man nu – med forskningsargument – är emot. Det är ju inte Alliansen som gjort Sverige till ett nyliberalt land. Det började redan på 80-talet med Socialdemokraterna i styret, (framför allt avregleringen av kapitalet och spekulationsekonomin) tog ny fart med Göran Persson på 90-talet och fortsatte med en nyliberal sparpolitik fram till 2006.
Hela tiden med Vänsterpartiet som röstgarant för politiken. Inte ens den absurda januariöverenskommelsen skulle ju kunna överleva utan Vänsterpartiets godkännande av regeringen.
De grundläggande nyliberala teorierna om statsskuldskris, om nödvändigt ”sparande” och regler om utgiftstak i budgeten och ”reformutrymme” utifrån överskott är inget partiet tagit strid mot. Så om man vill forma en ny reformistisk, socialistisk ekonomisk politik, tror jag det blir mer övertygande om man faktiskt diskuterar vad man gjort fel några decennier.
Det kan ju inte vara så att goda marxister är beroende av att IMF, denna internationella globala fond som varit en så viktig del i förstörelsen av fattiga länders ekonomi, nu ändrar sig och inte vill fortsätta den gamla politiken. Hela den väldiga snabba omkastningen av global penningpolitik, nygammal finanspolitik med nya miljardstöd till företag och medborgare är ju gjord av samma borgerlighet globalt som skapat kriserna. Det är inget tungt argument att OECD vill ha en ”inkluderande tillväxt som gynnar alla och som är miljömässigt hållbar”. Inte ens om OECD har Vänsterpartiet på sin sida.
Varför är det här viktigt?
Om man ska skapa en ny politik kan man inte göra det som borgare som bara kastar bort allt ansvar och ”vänder blad” och sedan kör man i nya spår. Istället för nedskärningar offentligt på grund av ”statsskulden” blir det gigantiska bidrag till finansmarknaden för ”klimatets skull”. (Vilket snarare kommer gynna börsen än klimatet.)
Min gissning är att Vänsterpartiet insett att såväl opinion som politiken sprungit förbi partiets allmänna kritik, man är steget efter, det man nu måste forma är en offensiv reformpolitik där man samtidigt vill hitta skillnader mot Reformisterna inom Socialdemokraterna, som ju i bästa fall kan tvinga det partiet vänsterut. Det blir inte lätt för Vänsterpartiet eftersom Reformisterna idag är klarare och tydligare i uppgörelsen med Socialdemokraternas nyliberala historia än Vänsterpartiet är med sin.
Men det vore ju fantastiskt om man verkligen lyckades forma en reformism mot klimatkrisen.
Alltså riktiga reformer som tvingar det offentliga och de stora företagen till omställning och samtidigt gav medborgarna verklig egenmakt istället för borgarnas falska ”valfrihet”.
Men i uppropet finns inget sådant. Däremot ord som Tage Erlander kunde skrivit om ”full sysselsättning” och att ”jämlikhet ska nås med en lönedriven och långsiktigt hållbar tillväxt.”
Det här är märkligt.
Är det inte dags att våga ifrågasätta just begreppet tillväxt som en fråga om ekonomi och mera jobb, när all tillväxt i själva verket handlar om mer frihet och mer tid.
Och menar man allvar med full sysselsättning är ju lösningen enkel. Sex timmars arbetsdag. Och vill man öka löner och minska vinster (vilket är bra) så kommer minskad arbetstid med bibehållen lön faktiskt ordna det.
Eller låt oss ta klimatinvesteringarna. Alla, även Lundins oljebolag och Preem, säger sig ”investera för klimatet”. Låtsad hållbarhet är den nya affärsgrenen i näringslivet. Det finns några få stora projekt (stål via vätgas, ren järnmalm, energilager) som alla försöker göra till ”sina” politiskt. De kommer nog skapas. Men klimatinvesteringar handlar inte om några få centrala utsläppare, det handlar om frihet för miljoner människor, om att slå sönder karteller och monopol och utmana den borgerliga synen på staten som en företagskassa. Klimatpolitik är att öka individers egen makt och möjlighet att leva klimatsmart. Ge möjlighet att gemensamt bygga lokala lösningar som bryter förstörelsen. Exemplen finns, politiken för det finns inte.
Så om Vänsterpartiet lyckas, liksom Reformisterna gjort, att äntligen säga att de stora investeringarna vi ska äga gemensamt ska lånefinansieras omgående, ja, då har man bara tagit det första steget.
Det stora är att ge makten till alla som måste förändra sina liv. För det måste vi.
Ett enkelt exempel: I veckan hade jag möte med ETC-husens nya hyresgäster i Västerås. Där presenterade vi en enkel lösning med gemensam el, vi går förbi elnätsbolagens överfakturering av enskilda lägenheter och sänker då boendekostnaden för varje lägenhet med 1 000-2 000 kronor per år. Att all el kommer från solcellerna på taken är fint, men om det systemet inte ger energimakt till varje boende så har man bara gjort halva jobbet. De privata nätmonopolen måste politiken krossa, men det räcker inte om inte lokal självmakt skapas.
Reformism handlar inte om storskaliga stöd för företag, reformism handlar om politik som ökar människors frihet. Först när vardagen blir friare har politiken gjort nytta.
Klimatfrågan handlar om tusentals små steg för att skapa matrevolutionen, energirevolutionen och rädda mångfalden (i Sverige: rädda skogen).
En ekonomisk reformism handlar inte om ”full sysselsättning”, det handlar om vilken sysselsättning och om vem som har makten över sysselsättningen.
Hur som, Vänsterpartiet är inne och letar efter en ny politik. Det blir ett spännande år där Reformisterna och Vänsterpartiet kommer övertrumfa sig själva i jakt efter de där frågorna som gör att människor faktiskt kan se att en annan vardag är möjlig här och nu.
I bästa fall gör det att valet 2022 inte bara kommer handla om vilket parti som har ministerposter.
Utan om vad man gör med dem.
