Var det naturvetenskapen i sig som fascinerade mig eller var det – paradoxalt nog – den mystik som strålade ut från de fantastiska upptäckterna? Det vet jag inte riktigt. Men under hela mitt liv har jag kastat mig över nyheter som handlat om avgörande naturvetenskapliga upptäckter, i synnerhet om de handlat om fysik, astrofysik eller biologi. På sätt och vis har det nästan blivit som ett slags terapi: Läs om antimateria eller om den kvantmekanik där alla ordinära orsakssammanhang upphävs. Läs om den kosmiska bakgrundsstrålning som dröjer kvar från Big Bang och som göms till och med i bruset från en radioapparat. Ta del i jakten på lösningen på Fermats matematiska gåta eller nya rön om den samarbetande arten Homo Sapiens – och du lämnar denna värld för en stund och känner dig fullkomligt fri.
Nu infaller Nobelveckan när de olika naturvetenskapliga priserna kungörs. Jag brukar ibland reta mig på rapporteringen eftersom nyhetsreportrarna så förtvivlat försöker koppla samman de belönade upptäckterna med något praktiskt i våra vardagsliv. Glädjen var ju stor förra året när de japanska uppfinnarna av Led-lampan kom i fokus. Bra. Ja, när årets medicinpris går till forskning som kan göra något åt den fattiga världens malariaplåga är det bara att jubla. Men jag tror trots det att det är den där nästan mystiska utstrålningen från vissa naturvetenskapliga upptäckter som inte tycks ha något med våra vardagsliv att göra, som i slutändan är de viktigaste. Teorier om hur universum utvecklades inflatoriskt de första ögonblicken har ingen omedelbar relevans för våra alldagliga liv. Men de placerar oss i en större, ofattbar rymd. Spekulationer om parallella universa är förmodligen det mest frigörande vi kan tänka på.
Modern forskning lämnar visserligen inte så mycket utrymme för enskilda genier. Den tiden är förbi. Nobelprisen lever egentligen kvar i en svunnen 1800-talssyn på (det manliga) geniet som sliter förhänget från världen så att den framträder som den verkligen är. Numera är det forskarkollektiv som uträttar storverken. Den svenske genetikern Svante Pääbo gav förra året ut en rätt fantastisk bok om sitt sökande efter neandertal-DNA i det mänskliga genomet. Mycket av den boken handlade om – städning. Hur ska man få ett laboratorium så rent att inga föroreningar från nutida DNA dyker upp i kartläggningen?
Så släpp den manliga genikulten. Poängen med Nobelprisveckan är inte namnen på forskarna som dyker upp (där det med tiden kommer att bli fler kvinnor) utan upptäckterna i sig. Jag tror nämligen att det finns ett förödande underskott på naturvetenskapligt intresse i hela samhället. Forskning lämpar sig inte för Twitterstrider eller korta, dagsaktuella krönikor som siktar på klick.
Men jag ser det också som ett stort problem att vänstern och arbetarrörelsen sedan lång tid tillbaka nästan fått ett slags beröringsskräck gentemot naturvetenskaperna. Vi har till exempel kroppar, men när identitetspolitiken eller teorierna om de sociala konstruktionerna diskuteras som hetast, är det nästan som om det glöms bort. Och om de progressiva krafterna ska kunna komma med seriösa idéer om ekologiskt hållbara samhällen, måste frågor om teknik och vetenskap på ett helt annat sätt komma i fokus.
Utvecklingen inom inte minst genetiken tar nu enorma språng och kommer att ställa oss inför en rad existentiella frågor. Eller ta robotiseringen, som trots allt ofta tas upp: Över hela den frågan ruvar de oerhörda scenarier som öppnar sig kring artificiell intelligens. Vad inträffar när datorer blir en smula mer intelligenta än vi själva? I skräckvisionen väntar den så kallade teknologiska singulariteteten, där superintelligensen hos nya kvantdatorer plötsligt överträffar vår egen intelligens, fattningsförmåga och logiska kapacitet. Det är inte bara fantasier. Hur skulle en överlägsen intelligens betrakta oss? Som vita kolonisatörer betraktade Amerikas ursprungsbefolkning? Som vi ser på råttor? Jag har noterat att det som var allra mest intressant i David Lagercrantz Stieg Larsson-uppföljare – resonemangen om superintelligens – knappast togs upp av en enda litteraturkritiker, trots att det nog var bokens behållning.
Naturvetenskapen har format våra liv och våra samhällen och vi har bara sett början på det.
