Det var med blandade känslor som alla vänsterväljare vaknade upp morgonen efter valnatten. Visserligen hade Reinfeldt tvingats att avgå, men exakt hur en ny regering ska se ut är i skrivande stund fortfarande oklart och framför allt: rasistiska SD har vuxit sig ännu starkare medan det rödgröna blocket mer eller mindre står stilla jämfört med 2010.
En försvarsmekanism hos många blir att surfa in på valmyndighetens hemsida och kolla upp sitt eget valdistrikt, för att sedan stolt visa upp att i min närhet röstade minsann nästan inga på rasisterna. För den som utsätts för rasism i vardagen kan jag förstå den lugnande effekten av att veta att vardagsrasismen är lite mindre påtaglig i ens närområde, men samtidigt är det viktigt att inte låta sig förblindas av hur folk röstar på Möllan. Att det ser så olika ut i olika valdistrikt är ju i själva verket ett tecken på den segregation som på många sätt är en grogrund för rasismen.
Mer intressant är att se vilka partier som går fram på bred front. I Malmö går SD förvisso fram, men den tydliga vinnaren är Vänsterpartiet. Inget annat parti värvar lika många nya röster, och framgångarna kommer samtidigt som Fi kommer in och får två mandat.
Störst är Vänsterns framgångar i arbetarklassområden så som Rosengård och Holma – områden där Socialdemokraterna historiskt har kunnat ta sina röster för givna. Samtidigt håller Vänsterpartiet ställningarna och går fram i de medelklass- och akademikerområden där de rödgrönrosa partierna brukar gå bra.
Detta är glädjande på mer än ett sätt. Dels är det ett bevis på att organisering lönar sig. I Malmö har Vänsterpartiet starkare gräsrötter än någon annanstans, med en valkampanj som engagerade mer än 400 personer. Framgångarna inger hopp om att fortsatt organisering kommer att kunna åstadkomma den vändning som svensk politik behöver.
Men framför allt innebär Vänsterns framgångar i Malmö att den vändningen redan kan påbörjas. Det är med Vänsterpartiets två nyvunna mandat i kommunfullmäktige som den rödgröna majoriteten säkras och dessutom förstärks jämfört med föregående mandatperiod. Redan dagarna efter valet deklarerade Socialdemokraternas Katrin Stjernfeldt-Jammeh att detta kommer att innebära ökat inflytande för Vänsterpartiet i den lokala koalitionen.
Nu är det upp till partiets parlamentariker att förvalta framgångarna i förhandling, och kraven är många. Samtidigt innebär de söndertrasade förhoppningarna om en stark rödgrön riksdagsmajoritet och en regering där Vänsterpartiet ingår att förutsättningarna för kommunal Vänsterpolitik försämras. Sex timmars arbetsdag, avgiftsfri kollektivtrafik och ökat bostadsbyggande är alla löften som är svåra att hålla utan statlig finansiering.
Nu krävs en höjning av kommunskatten, vilket brukar bli svårt med Miljöpartiet och med socialdemokrater som redan har planerat att höja regionskatten. Utan ökade intäkter blir det snudd på omöjligt att bedriva den breda Vänsterpolitik som väljarna har efterfrågat.
I valet lyckades Vänsterpartiet med det som annars brukar anses så svårt – ett litet parti i en maktkoalition har lyckats att växa. Men det ökade inflytandet gör det svårare att ta ett slags oppositionsroll inom koalitionen. Därför är det så oerhört viktigt att man fortsätter att sätta tydliga avtryck i Malmöpolitiken under de kommande åren. Det, och att partikamraterna i riksdagen inte kompromissar med den hårda linje partiet har gått till val på i frågan om vinster i välfärden. Brister man där spelar det ingen roll hur framgångsrika de lokala vänsterpartisterna är i sina förhandlingar.
