Vänstern vill med ens stanna i EU medan högern vill lämna. Vänsterledaren Jeremy Corbyn står nu sida vid sida med premiärminister David Cameron och gör allt för att Storbritannien ska stanna i unionen. Nej-sidan företräds istället av högerpopulister vars främsta argument handlar om invandring.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Fram tills för bara några år sedan var det tvärtom – EU-kritiken kom från vänstern, som menade att EU var en kapitalets union, medan högern och arbetsgivarna drivit på för medlemskap. Ett mönster som går igenom i nästan alla europeiska länder. 1975 röstade Jeremy Corbyn för ett utträde ur EEC, nu säger han att man ”inte bör skylla på Bryssel” för alla problem. På samma sätt är det med brittiska vänstertänkare och socialdemokrater som Owen Jones och Paul Mason: båda har ändrat sig det senaste året och är emot Brexit. För att inte nämna Varoufakis som åker runt Europa och pläderar för ett EU fyllt av broderskap och solidaritet – något man knappast sett mycket av de senaste åren.
Detta har lett till att svenska Vänsterpartiet gått ut och deklarerat att de ”inte kommer att stödja någon sådan brittisk nej-kampanj” då ”den brittiska EU-kritiken präglas av nationalism, traditionell högerpolitik och ibland ren främlingsfientlighet”.
Vad beror det här på? Har EU plötsligt blivit en folklig, demokratisk institution? Nej, snarare tvärtom. Det räcker med att se på hur unionen hanterat eurokrisen och flyktingkrisen. EU är och förblir en union som är skapad för storkapitalets intressen och där industrin och bankerna inte bara påverkar beslut, utan sitter med när de fattas, tar fram beslutsunderlaget och ser till att just deras eget företag gynnas. Ta till exempel hur Holland fick in i avtalet med Grekland att grekerna måste tillåta högpastöriserad mjölk – vilket råkar vara en holländsk exportprodukt. Eller hur Tyskland alltid vill lägga miljökraven på just den nivå som Porsche och Volkswagen klarar, men inte Renault eller Fiat. Naturligtvis finns det bra saker med EU också, som den fria rörligheten och möjligheten att studera och arbeta i andra länder, men det tar inte bort det faktum att konstruktionen som sådan är extremt odemokratisk.
Detta har vänstern sagt i 20 år, men nu när det blir allvar och ett land för första gången i EU:s historia är på väg att lämna – då blir de livrädda! Det är nämligen ”fel personer” som driver på för Brexit. Så nu står vänstern i valet mellan att bevara kapitalets institutioner och att glida ner i en oviss, kanske fascistisk avgrund. Och finner då att de har fått rollen av samhällsbevarare, som desperat önskar sig tillbaka till, säg 2003.
Det är en roll som vänstern absolut inte bör inta. Vi vet redan att kapitalets byggen kraschar, med kriser, arbetslöshet och antagonism som följd. Det går inte att frysa kapitalismens utveckling i ett visst stadium. Visst vore det trevligt om det alltid var högkonjunktur, men sådant önsketänkande hör inte ihop med en vänsteranalys. Vi kan inte hålla ihop kapitalets byggen åt dem.
Varför är då delar av den brittiska högern med ens emot EU? Ja, dels är Storbritannien speciellt. Brittiskt kapital har alltid haft närmare band till USA, Margaret Thatcher såg tidigt att EU skulle gynna tysk och fransk industri mer än brittisk. Londons roll som finanscentrum hade inte varit möjligt med euron. Och så är det trots allt en ö.
Men det är också symptom på hur det borgerliga medvetandet förändras i kristider. Under högkonjunktur är det borgerliga medvetandet positivt och hurtigt, det är så tråkigt att säga nej, klimatförändringar är bara roligt, tänk vilka möjligheter vi får att starta t.ex. vinodling! Under högkonjunktur är den borgerliga urtypen en entreprenör med backslick och den högerintellektuelle en nyliberal som bara har ett känsloläge: jätteglad. Det enda som kan irritera honom är om något kommer i vägen för hans framfart, till exempel en FRA-lag eller miljöaktivister.
Dessa typer känner sig i dag väldigt ensamma. För nu, efter kriserna, har det borgerliga medvetandet med ens blivit apokalyptiskt, nattsvart, fascistanstruket. Nu är den borgerliga urtypen en dyster sak som talar om systemkris, Sveriges undergång, terrorhot och västs utplåning. Man får inte vara glad, då är man naiv och världsfrånvänd.
Men vänsterns roll är nu inte att vara motvikt till högerns sinnesstämning. Vi bör inte heller associera oss fram till ställningstaganden beroende på vilka andra som tycker så. Vad vi nu ser är att det europeiska samhällskontraktet håller på att rämna på grund av inre motsättningar. Detta var väntat och det finns ingen väg bakåt. För att återfå demokratin behövs inte mer makt till EU, utan tvärtom mer demokrati och makten närmare folket. Vänstern bör inte vara rädd, utan tvärtom stå beredd att kliva flera steg fram och ta huvudrollen i en sådan utveckling.
