BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Sverigedemokraterna och deras motsvarigheter leder förstås, men danska socialdemokrater och svenska moderater kommer inte långt efter. Och Stefan Löfven håller sig väl framme, rädd att förlora ytterligare några gamla kärnväljare till Jimmie och hans gäng.

Och nu har Vänsterpartiet på sin kongress beslutat föreslå att Statistiska Centralbyrån ska upprätta statistik över etnicitet och religion. Partistyrelsen var emot, men en majoritet ansåg att ett sådant register är nödvändigt för att synliggöra olika gruppers utsatthet. När jag hör detta brister jag ut i svordomar med innebörden att ett vänsterparti ska ägna sig åt klass och genus och inte åt människors ursprung.

De ledande politikerna borde göra som jag själv redan gjort: beställa ett DNA-test av betryggande kvalitet som karlägger mitt ursprung 500 år tillbaka i tiden. Naturligtvis är man en härlig blandning.

Ja, jag har en försvarlig mängd skandinaver i släkten men också en stor portion av östeuropéer och britter. I övrigt är det en brokig samling, bland annat med 1 procent från den genpool som är gemensam för Italien och Grekland.

Östeuropéerna är inget mysterium. Många av mina anfäder och anmödrar var ylle- och kattunspinnare, och det är jag stolt över. Kanske var några av dem med i Vävarupproret 1844 i Schlesien som både Heinrich Heine och Karl Marx skriver om.

Det brittiska inslaget är jag mer undrande inför. Kanske några osynliga tjänare hemma hos Jane Austen som förirrade sig norrut, eller arbetare i Manchester, ”industrialismens vagga”, som fick nog av slitet? Eller, hemska tanke, kvinnor som vikingar rövat bort från England eller Skottland?

Mest nyfiken är jag på den ynka procenten från Grekland/Italien. Kanske inte några filosofer i den gruppen, men åtminstone någon som hörde dem samtala? Jag skulle vilja låna deras öron.

Blandningar av det slaget är vi alla, till och med Jimmie Åkesson. Även de som bott länge häruppe är ju resultat av en serie invandringar söder- och sydöstifrån. Jordbruket kom med folk som tidigare odlat jorden i vad som idag är gränstrakterna mellan Syren och Turkiet, och de som förde in vår typ av språk kom från de ryska stäpperna. De som redan bodde häruppe ville säkert ha bort nykomlingarna. Vi måste vara glada över att de inte lyckades.

Ytterst kommer vi alla från Afrika. Det är där vi har vårt ursprung. Jag minns med viss rörelse hur folk vid en konferens i Sydafrika hälsade mig ”hem igen”. Och så är det förstås. En gång var vi alla afrikaner.

De biologiska raserna är, som alla upplysta människor numera vet, ytliga och föränderliga. Vår gamla reptilhjärna – den som reagerar blixtsnabbt men utan eftertanke – registrerar omedelbart svart hud eller ögon som vi lärt oss kalla sneda. Det är inte konstigare än att vi med samma snabbhet bedömer en människa som man eller kvinna, ung eller gammal.

Som tur är har vi också mer avancerade delar av hjärnan, bland annat dem som får oss att tänka efter. Är vi bara en aning orienterade i modern biologi – alltså nödtorftigt allmänbildade – så vet vi att rasskillnader är utomordentligt obetydliga, ja just så ytliga som de ter sig för ögat.

Ändå hänger rasismen kvar bland många som låter sig vägledas av reptilen som finns längst inne i våra hjärnor. Den drabbar euroafrikaner, den drabbar judar och araber (som inte i någon mening, ens den ytligaste utgör en ras). I tidningar som Nya tider dyker den upp som en gengångare från 30-talet.

De som är rädda för att kallas nazister vill inte luta sig mot biologin utan talar i stället om kulturella skillnader. Och visst finns det kulturella skillnader. Några av dem är stora. Men de är inte bestående! Tvärtom, de förändras snabbt.

På den landsbygd där jag växte upp fanns det fortfarande människor som hade en livsstil som påminner om den som nu många flyktingar bär med sig hemifrån. De gamla kvinnorna i Vittskövle skulle aldrig visa sig utomhus utan schalett. De blev oerhört upprörda när pojkar och flickor kysstes så att ”folk såg det”. Och gubbar gick ut och sköt sig i vedboden hellre än att bli tappade på urin av distriktssköterskan.

Visst, det finns kulturella mönster som är mer bestående. Jag kan glädjas åt att märka lutherska kvarlevor i ett aldrig så sekulariserat Sverige eller konfucianska hos kineser. Olika modersmål bäddar för olika tankevanor: varje språk öppnar nya fönster mot verkligheten. De långväga tanketraditionerna ser olika ut i olika delar av världen. Vi delar arvet från Athen och Jerusalem med muslimer, men vi är ensamma om Rom. Men Rom är mycket mer närvarande i södra Europa än här uppe; man behöver bara jämföra arvsrätten, där vi följer germansk sedvänja.

Men dessa mer slitstarka kulturella skillnader gör bara vår tillvaro mer spännande. Det är först i mötet med den andre som vi kan se vår egen särart.

De mer påfallande skillnaderna slipas däremot av. När Ian och Bert härjade i politiken och Jimmie blev sverigedemokrat var det flyktingarna från krigen på Balkan som gjorde dem så hysteriska. Vem lägger märker till 1990-talets flyktingar idag? Så kommer det också att bli med dem som nu kommit hit.

På lång sikt behöver vi alla de människor som nu kommer hit.

Kort sagt, det är inte etnicitet som vi ska uppehålla oss vid. Det är klass och genus.