Jag har länge, länge tyckt att varje ny chef för public service ska väljas av folket. Det är en totalt ogångbar och helt olämplig åsikt, inget ämne för det offentliga samtalet. Jag har många sådana tankar, men de flesta håller jag för mig själv, medveten om Karl Kraus hårda dom: ”Åsikten är en falsk subjektivitet, som kan frigöras från personen och gå in i varucirkulationen.” Och ”Frasen är det varumärke, som gör tanken säljbar”, en hundra år gammal förutsägelse om Twitter. Sen är det en annan sak att Kraus själv öste åsikter över offentligheten och är fader till många odödliga sentenser och fraser.
Jag känner inte till något ont om SVT:s nya chef, Hanna Stjärne, tvärtom minns jag henne som en skicklig korrespondent för SR i Norge. Det som inger mig farhågor är att hon utsågs någon dag innan alliansen förlorade makten, att de verkade skynda sig för att skaffa sig en ur deras synvinkel pålitlig stormakthavare för flera år framåt. Vi får se, ingen ska dömas ohörd.
Men att det inte förs någon debatt och inte ges någon insyn i hur en makthavare av den digniteten, härskande över ett mäktigt medieministerium helt finansierat av folket, egentligen väljs ut finner jag oacceptabelt. Hennes maktutövning kommer att vara långt mer inflytelserik än, säg, Jan Björklunds under åren som kommer. Han är valbar, men inte Hanna Stjärne. Kan man välja sheriff i USA borde man kunna välja public-servicechefer i Sverige. Demokratin går på tomgång och behöver breddas och utvecklas. Att utsträcka den till public service-makten vore spännande.
Vänstern har länge mest agerat på åsiktstorget, knappast i handling. Medievärlden har öppnat en karriärväg för vänstern, som innebär att man kan bli vänsterikon, bara genom att tycka, inte handla, aldrig på allvar utsätta sig. Högern, borgerligheten, näringslivet och finansen behöver vänsteråsikter i sina medier för att ge intryck av att det pågår en demokratisk debatt, deras åsikter skulle självdö om de inte mötte medialt motstånd att slå ner på och vänstertyckare står ständigt till tjänst, men utan att ”ge sig av till spanska inbördeskriget” eller dagens motsvarigheter. En bekväm existens, där högerns dominerande medievärld sett till att skapa en behaglig, högavlönad tillvaro för sina ibland anställda, omistbara och åstundade vedersakare.
Vänstertyckarna skäms ibland i skrift för sina privilegier, men fortsätter att avnjuta dem. Något som Sverigedemokraternas rasande, påstått icke-rasistiska, väljare noterat. En del av dem säger sig ”egentligen” vara vänster eller gråsossar, jag korresponderar med några av dem. De har tappat all tro på vänstern och har lagt sin röst på SD för att skaka om i status quo. Jag tycker de sviker allt jag tror på och säger det också, medan de anser att det inte finns något annat sätt att ge den i deras ögon i maktapparaten inlemmade vänstereliten en chock. De jag pratar med är oftast unga, högst 40+, och de har ingen aning om vad deras röstande kan få för konsekvenser: historielösa. Mina ”predikningar” per mejl hjälper inte alls. Men vi pratar åtminstone med varandra. (Hej Johan W!) Några läser, trots allt, ETC. Men public service ”särbehandlar” vänstern.
Jag har ägnat eoner av tid åt att anteckna hur public service ser på världen, vilken världsbild de förmedlar och hur den är allt annat än objektiv. Vänstern och de gröna presenteras numera alltid som avvikande, som något slags uppstickare, inte som ett alternativ till dagens världsordning, vilket betyder att public service tagit ställning. Det normala i SVT och SR är kapitalism och ohämmad tillväxt, som alltid hyllas, och att nyttja bankekonomer som experter, resten är avvikare, gestaltade som ”de andra”. Detta sätt att presentera världen anstår inte public service eller deras pr-babbel om ”frihet och objektivitet”.
Det är möjligt att Hanna Stjärne är en äkta publicist och demokrat, Eva Hamilton har inte varit det. Hon har härmat de kommersiella teve-kanalerna och låtit oss kollektivt finansiera en syn på världen och levandet som en ständig tävling: kapitalets koncept.
Det jag förväntar mig av Hanna Stjärne är att hon stryker allt sådant tävlande ur public service och behandlar vänstern, de gröna och Feministiskt initiativ som precis lika relevanta och respekterade aktörer som högern, kapitalet och borgerligheten, något som public service hittills inte gjort.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
