Jag deltog i Bokmässan i Göteborg förra helgen, och det var med blandade känslor. Flera antirasister bojkottade mässan (bland annat tidskriften Mana, som skrev ett tänkvärt inlägg om hur Bokmässan ställt oss i en lose-lose situation – "deltar vi på mässan normaliserar vi rasismen, deltar vi inte på mässan bidrar vi till att de tystar oss och den antirasistiska rörelsen"). Orsaken var mässans beslut att efter en massa velande låta den högerradikala tidningen Nya Tider delta, och mot bakgrund av mässans tema "yttrandefrihet" det här året så blev det som att mässan gav radikalhögern ett kvitto på att deras myt om att yttrandefriheten kränks varje gång de inte får delta är riktig. Idén att vi måste "ta debatten" med rasideologiska grupper, som lett till att de givits tillträde till arena efter arena, firade helt enkelt en ny triumf.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Jag kände blandade känslor av flera skäl än på grund av att Nya Tider fick delta. Det kanske största är att rasism reducerades till att bara vara något den radikala högern står för, samt att den skulle vara det enda hotet mot yttrandefrihet. Samtalen på mässan om antirasistiska strategier var det kanske mest givande, de gjorde mässan värd besöket ändå. En bit utanför hölls den radikala mässan, i regi av syndikalistiskt forum, och i efterhand framstår det bästa med helgen idéer därifrån, bland annat från Showan Shattaks föredrag och samtal där om Kämpa Malmö och arbete mot bland annat homofobi i fotbollskulturen.
Mässans tema om yttrandefrihet blixtbelyste något jag känt de senaste sex åren, alltsedan SD:s entré i riksdagen; vi måste äga frågan om yttrandefrihet. Tobias Barenthin Lindbladh från Dokument Förlag tog upp hur arbetet mot nolltolerans mot graffiti förändrats tack vare hur Art of the Streets valt att konsekvent diskutera graffiti utifrån helt andra premisser än de från makthavarna givna. Jag tror vi behöver göra liknande i relation till diskussionen om yttrandefrihet.
När en mässa som tar närmare en tusenlapp av vanliga dödliga för att de ska kunna delta, runt femtiotusen för att hyra en monter i minsta laget, och där de stora förlagen totalt dominerar, branschen bjuds in gratis, då klingar talet om yttrandefrihet som synonymt med att ”alla” ska få delta falskt (än mer tanken att man skulle kunna bocka av att ”alla” deltar så fort ultrahögerns aktivister släpps in). Det är även ett sätt att skönmåla den kommers som pågår. Att radikala högern erbjuds plats där absoluta majoriteten av arbetarklassen, infödd som invandrad, inte är välkommen, i namn av yttrandefrihet, är ett skämt. Vi behöver vända på det här. För något år sedan skrev Mattias Irving på tidningen Dagens Seglora en krönika under rubriken ”Kom tillbaka Voltaire allt är förlåtet”, om hur Voltaire förenklas till att ha menat att det viktiga är att dö för rätten för folk att uttrycka avvikande åsikter, när han minst lika mycket tog fasta på människors möjlighet att uttrycka sig, och att möjligheten att göra det är otroligt ojämnt fördelad i samhället.
Under de senaste fem åren har jag föreläst om rasstereotyper i kulturen, om förlegade konventioner i bildkonsten på ett flertal av konst-, reklam och pr-skolor, såväl som på spelföretag och museer. Jag kan rätt krasst konstatera att det finns en föreställning i kulturvärlden om att man i stort är vaccinerad mot rasism enbart genom att verka inom kultur. Jag skulle säga att det förhåller sig tvärtom. Rasism sprids genom kulturen, kultursektorn är antagligen den mest segregerade sektorn i samhället, både utifrån härkomst och klass. Att Författarförbundet anordnade ett samtal utifrån en rubrik som hämtad från den Sverigevänliga rörelsen (”Får man säga n-ordet?”) säger en del om hur aningslös man är. Och vad än värre är; kulturen är den centrala arenan för den radikala högerns försök att omdefiniera politikens konfliktlinjer, från internationell solidaritet och generell välfärd till nationell solidaritet och etnifiering av sociala problem.
Problemet är då om vi bara ställer oss upp för att försvara status quo, vi måste ha långt större ambitioner än så. Vi måste ändra hur politiska frågor ses, och få frågor som inte ses som politiska angelägenheter att förstås som frågor om makt. Jag tänker till exempel på hur Fatta!-kampanjen lyfter vad man kanske kunde tycka borde vara självklart, att sex handlar om kommunikation, och att avsaknad av kommunikation ofta utmärker övergrepp. Jag tänker på förbundet Allt åt Allas överklassafari till Saltsjöbaden för några år sedan, som blixtbelyste hur segregationen går åt två håll, att sociala problem har sitt ursprung i koncentrationen av rikedom.
I dag har ultrahögern omdefinierat yttrandefrihet till att vara synonymt med ifall de, som tystar oliktänkande utanför och i sina rörelser med hot och våld, ska erbjudas plats. Vi måste omdefiniera det tillbaka, så att det handlar om folkflertalets möjlighet att tala och delta. Det är i sig en antirasistisk strategi, allting från gamla En bok för alla, ett återupprustat Komvux, att ta frågan om pojkars läsning på allvar, fristadsrörelsen som ger skydd åt författare på flykt och en kultur alla är välkomna i är antirasism och yttrandefrihet.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
