Ett effektivt sätt att lära känna vänstern i Grekland på är att gå från bokhandel till bokhandel på Atens gator. Vi, några vänner på besök, stannar först till på Free thinking zone. Bokhandlaren Areti Georgili har precis interjuvats på Al Jazeera och hon tappar hakan när vi berättar att vi sett henne.
Fan, nu förlorar jag ett vad, jag sa till journalisten att ingen tittar på Al Jazeera utbrister hon. Hon bjuder oss på en drink gjord på sav från träd från ön hon kommer ifrån och berättar att affärerna inte går så bra längre. Kajsa Ekis Ekman, Dagens ETC medarbetarens bok om den eurokrisen tittar ner på oss i grekisk översättning från de alltför luftiga bokhyllorna.
Areti öppnade tappert bokhandeln för tre år sedan mitt i en brinnande kris, hon ville inte att folk skulle sluta läsa och diskutera. Men nu går hon på knäna. Hon är kritisk mot Tsipras överenskommelse med euroländerna, precis som hälften av Syrizas ledamöter i centralkommittén är. Vi borde lämnat euron, hade Tsipras bara sagt att nu blir det några svåra år men sedan kommer vi att komma ur det här, hade jag och många med mig accepterat det. Vi var beredda. Men det här, att veta att vi lider utan att något kommer att förändras, det är värst, säger Areti som definierar sig åt det anarkistiska hållet.
Nästa stopp blir vad vi tror är KKE:s, det stalinistiska kommunistpartiets, bokhandel. Vi blir förvånade över alla Trotskijansikten som tittar på oss från bokhyllorna. Vad öppensinnade stalinisterna är här, tänker vi.
Men det visar sig att vi har hamnat på den grekiska grenen av Socialist Workers Partys bokhandel. Vilka är trotskister. De organiserar sig i Antarzya som är en vänsterfront som nu försöker organisera sig med de kritiska delarna av Syriza och för alltfler vänstermänniskor står hoppet nu till dem när Tsipras inte lyckades hålla emot. Telefonen ringer konstant i butiken och bokhandlaren talar högt och energiskt. Vi förstår inte ett ord men hoppas att det är revolutionen som planeras och lämnar honom därför ifred.
Nästa stopp är KKE:s riktiga bokhandel och som väntat hittar vi där inte en enda bok av Trotskij men däremot av Stalin. Böckerna är prydligt ordnade, de har inga engelska böcker och är ganska misstänksamma mot besökarna som skrattar och tar selfies framför Stalinböckerna. KKE:s ihärdiga kamp mot fascisterna under andra världskriget ger dem fortfarande några procents stöd i riksdagsvalen, men till dagens problem har de inte så många svar förutom bojkott av allt. I folkomröstningen den femte juli tryckte de egna valsedlar som sa nej till både ja och nej-sidan och innehöll istället slogans om arbetarmakt. Sedlarna förklarades förstås ogiltiga.
På onsdagen går vi med Antarzya på demonstration och vi deppar lite inför åsynen av de knappa 300 personerna som samlats vid Atens universitet. När vi börjar gå mot Syntagmatorget möter vi dock en skanderade massa på i alla fall tusen personer. De visar sig vara KKE och det associerade facket PAME som skanderar. De stannar några 100 meter ifrån de övriga på Syntagmatorget, ropar slagord för sig själva en stund och marscherar sedan iväg mot oklart mål. Var tog dem vägen, undrar vi? Ingen aning, de har inte demonstrerat med oss på typ 20 år, säger en demonstrant från Antarzya.
Lite längre bort på torget ser vi den vänsternationalistiska samlingen EPAM som sticker ut genom sina grekiska flaggor som vajar i luften, något som är obekant för den internationella vänstern vars flagga ju är den röda fanan. I ett annat hörn träffar vi Nikos som samlar pengar till den antifascistiska rörelsen. En av hans kamrater Hassan, från Pakistan, berättar att när han anmäler nazisterna tar poliserna istället med honom till polisstationen. Till och med när han skulle köpa cykel förra veckan hamnade han på polisstationen då cykelaffären intresserade sig mer för hans papper. En kamrat hjälpte honom till slut men nu är han istället rädd för att använda cykeln, att polisen ska hitta nya anledningar att stoppa honom.
Sista dagens ämne är hälsopolitik. Vi träffar Elena från Solidarity 4 All, kliniker som ger vård till de oförsäkrade. Eftersom sjukförsäkringen är knuten till arbete sammanträffade den ekonomiska krisen med en svår vårdkris. Syriza har gjort vårdbesöken gratis för en del men annars har inte mycket hänt. Nya kliniker öppnar tyvärr hela tiden. För visst är det fint med volontärt arbete men det är ju den ordinära sjukvården som ska ta hand om patienterna på ett säkert vis. Elena får se om hon fortsätter stötta Syriza, det blir partiets nästa steg som avgör. Det är idéerna och inte partiets namn som är det viktiga, säger hon.
Inför det stundande nyvalet, och i skuggan av Tsipras överenskommelse med nyliberalismen, ompositionerar sig vänstern i Aten. Än har de inte gett upp. Därför ska vi inte heller göra det.
