Få blev särskilt förvånade när höger-vänsterskalan dödförklarades och den politiska mitten började falla samman. Men många chockades svårt, med politisk depression som följd. Läser man opinionssiffrorna framträder det nya politiska landskapet tydligt: två jämna block och en fascistisk avgrund på runt 18 procent allra längst till höger. Under de senaste tolv månaderna har skillnaden mellan blocken ofta varit nere på decimalerna, och håller den trenden i sig blir ingen lycklig av valutgången. Men mitt i kollaps och undergång finns något hoppfullt här i Göteborg – och det har funnits här hela tiden.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Ett exempel är Vänsterpartiet Göteborg. De kombinerar teknokrati och populism i ett; partiet gör bra ifrån sig och har många skickliga och kunniga företrädare, samtidigt som Göteborg av tradition är en röd stad vilket givit Vänsterpartiet lång erfarenhet av ‘boots on the ground’ och vana vid att verka ute bland gräsrötter och rörelser. Men framförallt förmår de att både ta och fylla utrymmet för progressiv vänsterpolitik, i tider när alla andra driver mot avgrunden eller försöker upprätthålla den sönderfallande mitten.
Olyckligtvis är den politiska centerns kris främst också en kris för socialdemokratin och fackföreningsrörelserna: socialdemokratins medlande kraft mellan marknad och samhälle har försvagats under hela den nyliberala eran. I spåren efter finanskrisen och med god hjälp från alliansregeringen accelererade den. Efter decennier av nyliberal söndervittring av samhället; med bland annat försvagad arbetsrätt och sviktande välfärd som följd, ligger rekordårens progressiva samhällsbyggande utom räckhåll. Detta kan förstås som orsaken till att ett flertal socialdemokratiska partier fallit ihop, eller genomgått djupa kriser. Hur det hela har spelats ut har delvis berott på hur fackföreningsrörelsen agerat – i Storbritannien har stödet till Corbyn banat vägen för oanade Labourframgångar. Sedan senaste valet ligger partiet stadigt på cirka 40 procents stöd, något som tidigare ansetts omöjligt, särskilt med en ledare som avvikit från den gyllene medelvägen. Även om förhållandena mellan London och lilla London skiljer sig åt – klyftorna där är mer kännbara än här – vittnar Labours framgångar tydligt om att det är möjligt att prata social rättvisa och fördelning snarare än svalt obegriplig teknokratiska blandat med högerflirtande utspel. Det går till och med att prata om ordning och trygghet utan att använda sig av den reaktionära inramning som högern och SD så gärna excellerar i.
Efter en halv livsålder av framgångsrik nyliberal storytelling, där vänsteraktiva knappt vågar kalla sig ‘vänster’ längre, efter år där socialdemokratin som det bärande vänsterprojektet fått retirera samtidigt som resten av vänstern legat svag och splittrad, har möjligheten att mota de auktoritära krafterna varit liten. Men möjligheten till en ny kraftsamling finns alltså redan där. Den finns redan närvarande när röster utanför partiorganisationerna höjs. Den bubblar latent i Vi Står Inte Ut, Skiftet, vårdprotester, upprop mot utförsäljningar av bostäder eller mot avstyckningen av Spårvägen. Den söker kontakt och en möjlighet att artikulera sig i rasande privata projekt som TS Balans, som på egen hand utreder kommunbudgetar och undrar hur en rimlig arbetsmiljö någonsin kommer vara möjlig vid nedskärningar. Den trevar sig fram i olika upprop för att bevara strejkrätten. Den finns, den har alltid funnits och det är här möjligheten till revitalisering av ett brett vänsterprojekt ständigt förs fram. Den utgör aldrig något hot mot den är i behov av politisk kreativitet och stimulans. Och vad den säger är att törsten efter social rättvisa söker sin väg.
Vi behöver samla kraft mot högern. Det borde vi kunna enas om. Det behöver vi enas om när nyauktoritära lägger sin fulla kraft på att kunna föra sin ekonomiska högerpolitik genom att hetsa Göteborgare mot Göteborgare. I Norge tågar hela den samlade vänstern i ett och samma tåg på första maj. Trots interna meningsskiljaktigheter samlas man varje år mot högern. Även om en enhetsfront känns fjärran nu, kommer den, i värsta fall, att vara livsnödvändig efter valet. En enhetsfront mot högerauktoritära krafter, som på Heden i september. Vi har stått gemensamt mot dem innan, och vi måste klara av att göra det igen. En gemensam paroll inför första maj är det minsta vi borde kunna åstadkomma här.
Kanske är det mesta som är värt att göra svårt. Men det finns ett utrymme för en progressiv vänsterpolitik och den som tar det och bemästrar det kommer att vinna.
