Vem är denna ”vänster?” Är det partierna? Är det facket? Är det folkrörelserna? En sak är säker: personen som skriver syftar aldrig på sig själv. Hon eller han har inte för avsikt att själv resa sig upp och göra allt detta som ”vänstern borde” utan det är alltid någon annan, oklart vem, som ska lyda dessa order som tusentals självutnämnda vd:s skickar ut. Tänk om alla kunde inse att det är vi som är samhället, att inget händer om inte vi organiserar oss, att vänstern inte är någon annan utan du och jag. Att vi inte alls är vd-ar allihop utan att fotfolket är vi.

Enligt författaren och litteraturkritikern Elise Karlsson är det jag, Göran Greider och Åsa Linderborg som är ”vänstern”. I en text från Arena i april buntar hon ihop oss till en hög som ”fortsätter att sky frågan om arbetarklassens rasifiering.” Den ”svenska vänstern oroar sig över att diskussioner om sådant som rasism, trans och feminism tar för mycket plats” samt behandlar människor i förorter som ”människor som inte räknas in i arbetarklassen, de vars liv och politiska behov avskrivs som identitetspolitiska.”

Jag beskrivs som en person som ”vanligtvis fnyser åt frågor om representation” och ”alltid vill ta tillbaka diskussioner till klass och en materialistisk analys.”

Kan det bli slarvigare, mer slentrian än så här? För det första verkar det inte som om Karlsson inte har läst en enda rad av mig. När har jag ”fnyst” åt representation? Tvärtom anser jag att det är självklart att representation – i betydelsen politiskt, ekonomiskt och medialt inflytande för olika samhällsgrupper – skapar ett bättre samhälle. Och varför skulle det finnas en motsättning mellan en materialistisk analys och att arbeta för representation? Vet Karlsson ens vad en materialistisk analys är?

Och jag vet inte vem som oroar sig för att feminism, rasism och transfrågor tar mycket plats – knappast undertecknad vars vardag består av att åka runt jorden och arbeta mot prostitution och surrogatmödraskap och som startade en debatt om könsidentitet som knappast kan ha undgått Karlsson. Vad som händer när ett klassamhälle rasifieras har jag diskuterat flera gånger i debatter med Heberlein, Altstadt och Greider bland annat, där jag hävdat att ”det händer något ytterligare när klassamhället blir rasifierat, något som fryser fast klasserna och gör både deras avskaffande och klassresor så mycket svårare”. För övrigt skulle jag aldrig komma på tanken att använda ord som ”identitetspolitik”.

Varför? Därför att jag anser att det är ett oklart definierat ord. Jag anser vidare att motsättningen mellan ”klass” och ”identitet” är falsk (i maoistisk bemärkelse) och icke-produktiv. Den är inte ens värd att slösa tre sekunder på och nu har jag redan gjort det.

Däremot finns en verklig skillnad och den löper längs helt andra linjer. Den går mellan en idealistisk verklighetsuppfattning kontra en materiell. Den idealistiska tror att det är tankarna som styr världen. Den är därför debattfixerad, fokuserad vid ”att tala om”, ”att inkludera”, ”perspektiv” som ska läggas ovanpå varandra i luften utan att specificera vad problemet är. Den blir därför till sin natur intrigant, styrd av association snarare än analys och fullständigt handlingsförlamad. Den går ofta ut på ett legitimerande av den egna åsikten genom att placera den i en position som underdog – vilket inte är solidaritet, utan utsugning. Då merparten av våra intellektuella bekänner sig till en idealistisk världsbild sviker de tyvärr sitt uppdrag: att lära sig om världen och förklara den.

Enligt den materialistiska synen är det världen som styr tankarna, och därför är det viktigaste att förändra hur det verkligen är. Här behövs de intellektuella! De har tid att sätta sig in i saker, de kan uppmärksamma och analysera ett visst problem och pressa på makthavare.

Vi kan ta Karlssons egen text som exempel. Det finns en viktig kärna i den, och den handlar om våld och dödsskjutningar. Men det idealistiska angreppssätt som Karlsson anlägger gör våldet till ett retoriskt ”exempel” i textens verkliga ärende: att genom citat av Nancy Fraser kräva att ”man börjar intressera sig för en politik som talar om både omfördelning och erkännande.” Vem är ”man”? Är det jag? Åsa Linderborg? Kommer våldet stoppas genom att Åsa Linderborg ”intresserar sig för erkännande?” Precis detta är idealismen: tron på att debatten löser allt.

Ett materiellt angreppssätt skulle istället gå direkt på saken och försöka förklara: vad beror våldet på? Vilka är orsakerna? Hur kan det lösas? Vilka kan jag få med mig och hur? Men det förutsätter ju att författaren verkligen är intresserad av sakfrågan och inte bara att puckla på ”vänstern”.