BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Dessutom trakasserar du – som kallar dig antirasist – borgerliga debattörer med ursprung i annat land genom tillmälen som ”husblatte”. Du saknar sans, faktum är att du är minst lika koleriskt destruktiv som aposteln Paulus som uppmanade sina meningsmotståndare till självkastrering. Känner du igen dig? Det handlar, i alla fall enligt Gardell, om en konfliktnivå där det ”verbala pajkastandet” bara tar paus för att ge plats åt ”sandlåde-argumentet”.
Ja, det är det ditt fel.
Du är nämligen extremist.
Gardell är mycket säker på den saken. Han menar att Maria Sveland – som skriver i Dagens ETC – beter sig oförsvarligt mot Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, ”tydlig demokrat” som är en ”viktig och påläst röst från den konservativa flanken”. Att hon anklagar honom för att tangera Sverigedemokraternas problemformulering är inte sund debatt, det är ”elakhet”.
Gardell tror att hon är ute efter snabba klick. Att alldeles för många bara suktar efter positionering och inbjudningar till tv-soffor.
Samtidigt manifesterar han sin egen evolution som samhällsvarelse genom att sträcka ut en öppen hand till Marcus Birro och låta sin artikel illustreras med en leende selfie på dem båda.
Vi ska sluta vara taskiga mot varandra. Insikten fyllde Gardell i samma ögonblick som Birros bröllopsbild auktionerades ut på Blocket.
Vänstermänniskor är elaka. Högermänniskor är också elaka. Men finns det inga snälla? Jo, det gör det. De samlas i mittens trygga, värdiga rum. Där störs de av krigslarmet från extremisternas skyttegravar. Men det hindrar dem inte i sin ansvarsfulla gärning.
Gardell upplyser om hur soldater under första världskriget sjöng julsånger tillsammans, att de under några timmar besinnade sig och återupptäckte försoningens samvaro.
Tanken är att du ska överväldigas av denna bild. Kanske att du ska känna skuld. ”Varför sjunger jag inte ’Stilla natt’ med Arpi? Varför?!”
Gardell använder begreppet extremister. Det är oklart vem han avser. Sveland? Alla som inte anser att Svenska Dagbladets ledarsida är en relevant och värdefull röst? Alla till vänster om Annie Lööf? Gardell tror hur som helst att vänsterextremister lever i symbios med högerextremister: ”Den ene legitimerar ju med sin närvaro den andres existens”. Jag tar till mig det. När jag häromveckan skrev ledare om att nazister ockuperar Almedalen med sin ickedemokratiska och våldsbenägna närvaro, menade jag egentligen att min innersta längtan är att de ska komma dit och bekräfta mig, att jag ska kunna spegla mig i deras blanka hjässor, annars upphör jag att existera. Jag förstår det nu. Tack.
Men allvarligt: Gardell har rätt i att twitterifieringen av mellanmänskligt åsiktsutbyte kan vara ett slukhål utan synlig botten. Angrepp är inte alltid bästa försvar. Hat är inget fungerande verktyg för att neutralisera hat. Men sedan …
”Vi i mitten har därför en viktig uppgift. Vi måste vara flest, och vi måste stå stadigt. Lutar vi för mycket åt vare sig vänster eller höger kantrar hela båten.”
Då vet du.
Vänstern kallar alla som inte håller med för fascister.
Mitten äter lunch med Birro, har stackars Arpis rygg, besvarar terrordåd med kärlek och gjuter sin lena olja på vågorna.
Jag vill inte färdas med den båten. Gardell glömmer bort att mitten är det nya höger. Han kommer ut som fridsfurste som om de senaste decenniernas ideologiska förskjutning aldrig hänt.
Var skulle han placera, säg, Olof Palme på sin skala? Jag vet i vilket fack Jean-Luc Mélenchon sorteras in. Sanders. Corbyn. Sjöstedt. Bråkig vänster som vägrar sitta still i skutan. Hellre en Emmanuel Macron, hellre en Angela Merkel, hellre en Tony Blair. Kan inte Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra bara komma överens? Bjud gärna in övriga allianspartier. Möjligen inte Kristdemokraterna. Lite för höger. Definitivt inte Vänsterpartiet. Alldeles för vänster.
Gardell har, med alla sina goda intentioner, skrivit årets mest deprimerande artikel. Den ger upp om åsikterna, om värdet i att de ska kunna brytas mot varandra. Politik är inte politik utan konflikt. Det behöver inte vara hatiskt eller förnedrande. Men politik kan inte vara ljummet sam-förstånd. Då klingar den falskt.
I våras var jag på en konferens för opinionsjournalister. Där var flest socialdemokrater, även om gruppen hade kryddats med några vänsterpartister och mer obestämda skribenter. En hemlig talare skulle dyka upp. Det visade sig vara Peter Wolodarski. Han talade om populismens faror, att svaret måste vara en allians runt mitten. Mellan liberaler och socialdemokrater. Det verkade som om de flesta som samlats höll med.
Ledsen, men jag förbehåller mig rätten att luta.
Mitten är frånvaro av idéer.
Mitten saknar förändringsvilja.
Mitten är dit som politik färdas när den ska dö.
