Sedan kan du kröna din ekonomiska depression med en avtalsrörelse där arbetsgivarna kommer att säga att du måste ta ditt ansvar, att det vore barockt att kräva påslag som möter upp det faktum att du får mindre utväxling för varje krona. 

Mejlen kommer med maktlöshet. Det går att ta på känslan av att en vardag som brukade vara trygg, nu skakas av krafter som upplevs okontrollerbara, existerande långt ovanför ens egen tillvaro.

Är det verkligen vanligt folk som ska bära bördan? Är det hushållen som ska bita ihop och betala, och betala, och betala?

Jag vet inte, jag.

Om något har den långa påfarten till en lågkonjuktur saknat en väldigt fundamental diskussion kring hur ansvaret ska fördelas rättvist, där det finns en rad olika intressen: medborgarna, staten, näringslivet. Hittills har den politiska makten varit absolut mest intresserad av att skydda företagen. Alltid första impulsen. Och företagen, ja, de är måna om att skydda sig själva. 

Är det inte provocerande? Är det här något vi ska tolerera?

Du kan vänta med att svara tills du har läst någa delar i den artikelserie som har premiär idag. Vi kallar den kort och gott krisvinter. 

Först ut är räntorna. Något som har med komplicerade makroekonomiska rörelser att göra, med en riksbank som styrs av målet att dämpa inflationen. Men samtidigt är det väldigt simpelt. Räntorna hänger ihop med bankerna, samma kvartett av företag som senaste fem åren rakat in 630 miljarder kronor i räntenetto (skillnaden mellan vad du får när du sparar och vad du ger när du lånar), gjort 430 miljarder i vinst och delat ut 297 miljarder till sina ägare.

Är det då förmätet att kräva att de delar bördan, att de i ett skarpt läge vårdar snarare än mjölkar sina kunder? Nej, kan man ju tycka. Men det beror på vem du frågar. 

”Det är viktigt att stå upp för att banker ska tjäna pengar”, sa Swedbanks vd Jens Henriksson till Dagens Industri, direkt efter att ha presenterat den största kvartalsvinsten sedan 2018.

Girigheten döljs i högkonjunkturen, i den dopade nollräntans fyrverkeri. Men nu är det just skarpt läge. Festen är över. För dig åtminstone, inte för Henriksson, inte för bankerna som förväntar sig att kunden ska vara tacksam om den ens får ränta på sitt sparande när lånen blir dyrare och alla möjliga avgifter skruvas upp.

Kostadspost efter kostnadspost, samma mönster upprepar sig, som den repigaste skiva. 

Någon har under lång tid tjänat grova pengar. 

Denna någon vill ändå surfa på krisen medan du ska slita för att få ihop ekonomin.

Nyligen visade SVT hur bostadsjättarna under åren 2011–2021 ökat sina intäkter från fyra till 23 miljarder, varav 37 procent blev till vinst. Nu vill de ändå höja hyran med tio procent, något som kommer att drabba hundratusentals svenskar.

Och hur ofta tycker du att debatten om elchocken fokuserat på att de mest dominanta elproducenterna gjorde runt 140 miljarder kronor i vinst förra året?

”I sådana här tider är det fel att göra extraordinära rekordvinster på grund av krig och på konsumenternas bekostnad. I sådana här tider måste vinsterna delas och kanaliseras ut till dem som behöver det mest”, sa Ursula von der Leyen tidigare i höstas, med anledning av att EU-kommissionen ville överföra pengar från företag till medborgare.

Den svenska debatten är extremt vinklad. EU är trots allt en marknadsliberal bastion – men ser ändå problemet. 

En politiker i Sverige som karbonkopierar von der Leyen skulle en majoritet av riksdagens ledamöter genast kalla vansinnig kommunist.

Så ja, jag hoppas att vår journalistik kan komma att göra skillnad. 

Det är dags att vädra ut den kvalmigt stillastående luften. Det är dags att omvärdera krisvinterns fördelning. Du ser väl vad som händer. Allting kommer att hamna rakt i ditt knä. 

Helt säkert så.

Om inte tillräckligt många påpekar hur enastående orättvist – orättfärdigt – det skulle vara.