”Det ska nog gå bra. Gillar du skjortor som är knäppta långt uppe i halsen?”

”Absolut.”

”Tycker du om att moralisera över folks livsval?”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

”Självklart.”

”Har du mer än tre gånger föreläst om hur man bäst sopsorterar, utan att ha blivit tillfrågad?”

”Det är nog fler än tio, faktiskt.”

”Kul, du är med. Välkommen in i klubben, här gör vi vårt bästa för att uppröra skribenter över hela den politiska skalan. Det borde inte dröja länge innan nästa indignerade text om vad vänstern borde göra kommer. Ditt bidrag är viktigt, glöm inte det.”

Att läsa de politiska texter som erbjuds i gängse medier i dag får det att verka som att ovanstående är rekryteringsprocessen för att vara aktiv i den så kallade vänstern i dag. Hur jag än anstränger mig förstår jag inte hur denna indelning görs. Alla som har sagt någonting om moraliska val verkar få vara med. Filip Hammar är lika mycket vänster som, säg, Nina Björk. Att dricka sojamjölk är lika vänster som att läsa Kapitalet. Vänstern framställs som de människor som på något vis har uttryckt någonting som kan tolkas som moraliserande. Inte de som är politiskt aktiva. Ibland är vänstern hela Vänsterpartiet, ibland alla som jobbar på P3. Allt som gör att man kan sucka över (och, ironiskt nog moralisera) över vad vänstern borde respektive inte borde göra är det som tolkas som vänster.

Att ha politiska analyser som utgår från personliga val, och vad folk tycker, är egentligen någonting som är svårt att få in i en vänsterpolitisk analys. Inga är så intresserade av incitamentet och personliga drivkrafter som högerideologer. Det är dem som älskar entreprenören som med sina härliga ambitioner kan förse Sverige med arbete. Det är dem som pekar finger mot arbetslösa och menar att dessa ska motiveras för att komma ut i arbete. Inga är lika besatta av vad folk gör på fritiden som högerextrema.

De som vill slå vakt om den svenska kulturen blir de som är misstänksamma mot allt som inte passar in i den blågula bilden. Som är enskilt mest intresserade av kulturella uttryck på en individnivå. Att förstå samhället utifrån en strukturell ansats, att intressera sig för det materiella, gör att personliga val blir ganska ointressanta.

Det privata må vara politiskt, men det politiska är inte privat. Det är inte en fråga om vad folk tycker, det handlar inte om att alla ska ha vettiga (svenska månne?) värderingar, så kommer allt att bli bra. Det handlar om att förändra ett samhälle genom att förändra det ekonomiska. Jag menar absolut inte att vänstern ska ”börja prata om klass”, eller ”sluta vara identitetspolitiska”. Jag menar att de som känner ett skriande behov av att gång på gång framställa en fantasivänster som stiffa elevrådsordföranden och moraltanter bör upphöra med detta.

Det finns några andra som gärna framställer sig som antietablissemanget. Som de som är de coola kidsen i rökrutan på skolgården. De som ”vågar säga sanningar” och ska genomskåda den tjocka filt av pk-värderingar som ligger över hela DDR-Sverige. Då blir det praktiskt att vara marginaliserad, nästan lite punkigt. Lika praktisk är halmgubben om den dominerande vänster som förtrycker vanligt folk med sina pekpinnar. Att inta en position som vill vara samhällskritisk innebär då att konstruera det samhälle man vill vara kritisk mot. För att detta ska bli möjligt måste man framställa denna odefinierade massa av vänstermänniskor som de som har makt.

Politisk ideologi handlar om identitet. Hur människor formerar sig politiskt utgår från vad man kan identifiera sig med. Det politiska börjar oftast där, men slutar inte där. När åsikten blir det viktigaste, det som kan definiera en människa, är utsikterna för att förändra något ganska små.