Det är bara invandrares yttrandefrihet som ska begränsas.
Bakgrund: på Vandelministeriet (tidigare känt som Regeringskansliet) har regeringen och Sverigedemokraterna klippt och klistrat. Prostitution klipptes ut som skäl för utvisning, “vissa uttalanden” klistrades in. (Stark cliffhanger.)
Det är inte första gången jag tar upp det här: oron för alla små steg mot en stor förändring. Tecken på att regeringen och SD:s gemensamma projekt – paradigmskiftet – handlar om att begränsa människors frihet, stänga samhället.
Det är obehagligt och jag kommer inte låta det gå obemärkt förbi.
Symptom som stärker sjukdomsbilden finns det gott om. Nyligen bjöd statsminister Ulf Kristersson (M) och finansminister Elisabeth Svantesson (M) in till after work på Pustervik i Göteborg.
I publikens fanns människor som inte håller med Kristersson och Svantesson, som inte står bakom deras politik. (Obehagligt!) Och som alltid när människor protesterar – det vill säga: använder sin demokratiska rättighet att framföra sina åsikter – gick regeringen i försvar.
Vet ni vad, regeringen. Demokrati är inte tystnad och medgörlighet.
Vi är de vuxna i rummet.
Vi gör allt rätt.
De som protesterar är ett hot mot demokratin.
Vi är tryggheten, de är faran.
Men vet ni vad, regeringen. Demokrati är inte tystnad och medgörlighet.
Jag var inte på plats på Pustervik, denna institution för fri kultur och möten mellan människor, en kugge i det göteborgska musikundret.
Men de som var på plats uttryckte uppenbarligen sina tankar. Läskigt och farligt, tyckte Kristersson. Andra höll inte med.
Inga anmälningar om hot eller våld har upprättats. Polisen Christian Nylén sa till Sveriges Radio:
”Det var mycket känslor… men vi måste ha med oss: att ha känslor, att visa känslor, ligger inom ramen för yttrandefriheten.”
Man behöver inte dela åsikt med människorna framför scenen. Man kan bli kränkt över att det inövade talet dränks i spontana uttryck av starka känslor.
Men en statsministers nästa drag kan inte vara att skriva så här:
”Politiska sabotörer.”
”Vi böjer oss inte för aggressiva gaphalsar.”
”Sverige utvecklas till att bli en scen för alla världens konflikter.”
”Jag är uppvuxen i ett land med en demokratisk kultur.”
”De som inte kan eller vill skilja mellan konflikter i Mellanöstern och hur vi löser politisk oenighet i Sverige, ska inte tillåtas förgifta vårt samtalsklimat.”
Låt mig analysera hans uttalanden, vart och ett.
Den kristerssonska definitionen av politiska sabotörer är alltså människor som inte håller med och som säger det högt. Jag vet annars några andra som får mig att tänka på politiskt sabotage. (Även ”bristande vandel” går att applicera på dem.)
Även aggressiva gaphalsar känns mer som sverigedemokrater än människor som protesterar på ett öppet möte. Och stämningen var ju enligt polisen inte aggressiv.
Menar Kristersson att Sverige inte ska bry sig om världens konflikter? Eller menar han att det är hemskt att människor från andra länder bor här?
Är han uppvuxen i det enda landet i hela världen med demokratisk kultur? Han tycks ha förväxlat begreppet med konflikträdsla, jantelag och folkskygghet. (Återigen: demokrati är inte tystnad och medgörlighet. Jag behöver någon som kan brodera det på en tavla åt Kristersson.)
Menar Kristersson att de ”politiska sabotörerna” på Pustervik är krigsgalna invandrare och att de borde hålla tyst? Vad gäller för klimataktivisterna som ”hotade demokratin” förra gången det bjöds in till after work?
Kristersson påstår att han vill att ena landet. Hans lösning verkar vara att alla håller med honom, att motståndarna tystas ner och rensas ut.
Det är inte att ena landet: det är att splittra det, att vara maktgalen. Antidemokratisk. Och i det här fallet: rasistisk.
Låt det inte passera.
Granska, protestera. Tystna inte.
