Så skrev 102 forskare i en gemensam debattartikel i Göteborgs-Posten i förra veckan. Att så många forskare samlas bakom en text är närmast unikt. De talar alltså inte utifrån politiska överväganden, utan utifrån sin kompetens inom respektive forskningsfält.

Förslaget till ny utlänningslag ligger nu på riksdagens bord och går till omröstning i nästa vecka. Målet sägs vara en långsiktig migrationspolitik med regler samstämmiga med övriga EU, minskad invandring och förbättrad integration. Men blir det så?

Lyssna på forskningen, har blivit ett mantra från den unga klimatrörelsen i kampen för en värld där den globala upphettningen hejdas. Och kanske är det dags för asylrättsrörelsen att upprepa samma mantra – och för politikerna att lyssna. För nu har en osedvanligt stor del av forskarkåren samlats bakom ett antal rön. De konstaterar att den här inriktningen på politiken helt enkelt inte leder i den riktning politikerna vill. Däremot riskerar den att få allvarliga konsekvenser.

De åsikter som för några år sedan var extrem SD-politik i Sverige har blivit mittfåra. Tillfälliga uppehållstillstånd. Begränsad anhöriginvandring. Ta emot så få som möjligt. Men inte utifrån en förändrad verklighet – utan utifrån ett förändrat debattklimat.

Det är hög tid att vända på perspektivet i den här debatten. För forskning visar att tillgång till och stöd från familj och närstående är av stor vikt efter traumatiska händelser. Trygghet är avgörande för hälsan – och integrationen. Forskarna bedömer att lagförslaget på bordet leder till en marginellt minskad invandring till priset av kraftigt försämrad integration och ökade klyftor i samhället.

Men det är dessutom dags att vända på perspektivet i migrationsdebatten av en annan anledning än den humanitära.

Europa står inför en demografisk utmaning. Vi har en åldrande befolkning och de äldre blir allt fler. 2004 var medel­åldern i EU 39 år, i dag är den 42,6 år, enligt Eurostat. 2050 uppskattas den vara 49 år – eller högre.

Detta, i kombination med att få barn föds, kan få svåra konsekvenser. Vilka unga ska jobba för att försörja våra äldre om de äldre är så många fler?

Slutsatsen är att Europa behöver invandring.

Situationen är inte likadan i alla länder, men Tyskland är ett intressant exempel, eftersom Tyskland var det EU-land som numerärt tog emot flest flyktingar 2015. Manuela Bojadžijev, tysk professor i globaliserad kultur som jag tidigare intervjuat i ETC, konstaterar att i Tyskland ökade antalet flyktingar med 1,2 miljoner personer under åren 2013–2018. Och vad som sällan framgår i integrationsdebatten är följande: 49 procent av flyktingar som kommit till Tyskland är sysselsatta fem år efter att de anlänt till landet, enligt forskningsresultat från tyska Institutet för sysselsättningsforskning.

Kanske bör vi stanna upp och titta på dessa siffror en gång till. För kan Tyskland så kan vi. Om vi vill. Sverige må ha en högre arbetslöshet bland nyanlända än Tyskland. Men vi behöver bara öppna ögonen, när vi åker buss, behöver sjukvård eller lämnar våra barn på förskolan. I alla delar av samhället arbetar invandrare.

Visst har integrationen utmaningar. Bostäder, språkundervisning, jobb och diskriminering är de stora. Men låt oss sluta rikta blickarna mot gänkriminalitet, skjutningar och sprängningar och ta det problemet som ett svepskäl för en inhuman flyktingpolitik som rycker undan mattan för vår framtid – där invandrare behövs. •