Cyklister och fotgängare betalar varje dag dyrt för alla bilar som kör omkring. Det blir uppenbart när du står där vid trafikljuset och väntar på att få cykla över och bilarna sveper förbi bara någon meter bort. Avgaser, partiklar, koldioxidutsläpp, buller och utöver det all den plats som bilarna tar jämfört med dem som går och cyklar. Och så här i deklarationstider blir det extra tydligt att staten ännu inte har gjort tillräckligt för att på ekonomisk väg styra oss mot ökad cykling. Den som tar bilen till jobbet får göra avdrag med 18,50 kronor per mil (om avståndet mellan ditt hem och ditt arbete är mer än fem kilometer och om du gör en tidsvinst på mer än två timmar om dagen om du tar bilen istället för kollektivtrafik). För den som cyklar handlar det om 250 kronor (!). Totalt på ett helt år.
I min stad har bilister i omgångar dessutom fått pengar i handen i form av busskort och cykelutrustning i olika försöksprojekt för att försöka förmå dem att lämna bilen hemma. Det är väl gott och väl om det faktiskt leder till att det blir färre bilar på vägarna. Men än så länge har det inte skett. Istället blir bilarna fler och den totala körsträckan för personbilar längre för varje år. Trafikanalys konstaterar i den senaste statistiken över körsträckor att svenskarna aldrig har kört så mycket bil som nu. Och det är inte i glesbygden som det körs mest. Längst genomsnittliga körsträcka finns i tätbefolkade och kollektivtrafiktäta Stockholms län.
Så där, vid trafikljuset i väntan på att få cykla vidare mellan alla bilar, känns det självklart att vi måste vända på det. Vi måste låta bilisterna betala tillbaka till cyklisterna och fotgängarna. Nu.
I regeringsförklaringen så finns det något som kan ses som en steg ditåt. I alla fall ett steg som gör cykeln mer jämbördig med bilen. Reseavdraget för resor till och från arbetet ska bli avståndsbaserat och färdmedelsoberoende. Det betyder att avdragets storlek kan bli lika stor oavsett hur du tar dig till jobbet, vilket skulle bli en omfördelning från bilister till cyklister eftersom cyklister inte har lika stora kostnader för sina resor. Frågan ska utredas och ett förslag presenteras den 1 juli, men risken är att den nedre gränsen för vilka avstånd som ska bli avdragsgilla kommer att ligga så högt (annars blir det för dyrt för staten) att alla våra femkilometers cykelturer i alla fall inte kommer att räknas. Eftersom hälften av det totala antalet bilresor också är under fem kilometer (80 procent av bilresorna i tätort) så kommer ett sånt avståndsbaserat reseavdrag inte ge någon ekonomisk morot för att byta till cykel på de korta sträckorna.
Det finns också en formulering i regeringsförklaringen om att andelen som reser med cykel ska öka och att skatteregler ska underlätta för cykelpendling. Det kan till exempel handla om att reglerna för arbetsgivarnas friskvårdsbidrag kan göras om. (Den enda cykling som täcks av friskvårdsbidraget i dag är den som sker på en gym- eller spinningcykel.) Eller att förmånsskatten på förmåncyklar, som man får via sin arbetsgivare, sänks eller slopas.
Men det handlar om ganska lite pengar i det stora hela. Några hundralappar upp till någon tusenlapp för den enskilde. Inget som på allvar kan få många att ändra beteende och ställa bilen. Inte så många som vi behöver. I min stad, som för övrigt är en cykelvänlig stad nästan helt utan backar och med välskötta cykelvägar, står cykel och gång för sex procent (!) av trafikarbetet och bara var femte resa görs med cykel. För att klara klimatet skulle vi behöva vända på siffrorna. För att lyckas med det behöver vi en omvänd trängselskatt. Ge cyklisterna betalt för varje resa. Det här ska förstås kombineras med nolltaxa i kollektivtrafiken för dem som inte kan cykla. En belöning för cykling tar dessutom bort ett av de vanligaste argumenten emot nolltaxa i kollektivtrafiken – att det skulle göra att människor slutar att cykla för att istället åka buss.
Låter det galet och tekniskt svårt? Det är det inte. Redan för tre år sedan föreslog forskare på KTH just det här. Att bilister får betala och att cyklister får betalt. Det tekniska, att mäta hur mycket någon cyklar är det minsta problemet enligt dem. Och andra länder har redan provat. I Frankrike fick cyklister under ett halvår 2,50 kronor per cyklad kilometer. Även Nederländerna, där var fjärde resa totalt sker med cykel, har betalat cyklister.
Har vi råd då? Frågan är väl snarare om vi har råd att låta bli. Ska vi bli världens första fossilfria välfärdsnation, som regeringen säger, så kan inte bilresorna fortsätta att öka. I städerna måste bilar bli ett undantag. Som Marco te Brömmelstroet, forskare inom stadsplanering vid Universiteit van Amsterdam och akademisk chef för The urban cycling insitute, säger till tidningen Forskning & framsteg. Bilar i städer är ett ”misslyckat experiment”. I framtidens städer är bilarna ”långsamma gäster i en miljö där även en åttaåring ska kunna ta sig fram säkert och på egen hand”. Utan att behöva betala för bilismen med sin säkerhet, sin framtid och sin hälsa.
