Orden, fritt översatta, är Jamie Jansons, en brittisk YPG-soldat. Han läser dem över den fallna kamratens grav.

På en video släppt av en syrisk människorättsorganisation syns ett gäng syriska rebeller allierade med Turkiet som beskriva kurder som ”otrogna”. De går ut med en varning:

”Vid Allah, om ni ångrar er och kommer tillbaka till Allah, så är ni våra bröder. Men om ni vägrar, så ser vi att era huvuden är mogna och att det är dags för oss att plocka dem.”

Andra klipp visar hur turkiska styrkor förhör yazidier som finns i området om hur många gånger om dagen de ber.

EU:s flyktingavtal med Turkiet står inför nästa delbetalning. Motsvarande drygt 30 miljarder svenska kronor ska betalas ut och pengarna ska till största delen betalas av medlemsstaterna. Allt för att Turkiet med officiellt uppdrag ska kunna agera gränsvakt i syfte att bromsa antalet asylsökande som går över EU:s yttre gräns.

Allt detta händer samtidigt.

Erdogan har gett sig fan på att vinna det krig mot det kurdiska folket som han och Turkiet för. Bomberna har fallit över den civila befolkningen i Afrin i norra Syrien i ett par månader nu. Barn har dött. Kvinnor, män, äldre och yngre har förlorat sina liv under fruktansvärda omständigheter för att Erdogan egenhändigt stämplat deras försvarare, YPG och YPJ, som terrorsekter.

Kurderna var bra att ha när de utförde omvärldens krig mot IS med bravur. De har hyllats och applåderats för sin förmåga att upprätta progressiva styren där feministiska värden står högt på dagordningen.

Deras frihetsstyrkor består av både män och kvinnor. De har visat att allianser mellan olika människor och demokrati är absoluta möjligheter i ett område där motsättningar är mer regel än undantag. Deras kamp om frihet och ett erkännande av folket, dess rättigheter och det egna landet aldrig kan slås ihjäl.

Vårt förhållningssätt till kurderna är enormt hycklande. Det blir särskilt tydligt när de återigen är under attack och behöver vår hjälp. För det är fortfarande skapligt tyst om vad som händer.

I alla fall där makten att på riktigt göra något finns. Regeringen fortsätter att hålla väldigt låg, om inte fullständigt ickebefintlig, linje mot Erdogan. Tragiskt och logiskt samtidigt: det kan bli dålig stämning kring förhandlingsbordet om Sverige skulle fördöma vad Turkiet håller på med.

På den övriga politiska banan är det Vänsterpartiet som är mest aktiva i frågan. Enskilda politiker i Liberalerna har flera gånger uttalat sig om kurdernas rättigheter, men samtidigt är partiet absolut och ideologiskt för ett svenskt medlemskap i Nato – tillsammans med Turkiet, som nu håller på att dra igång ett folkmord på kurderna i Afrin.

Det blir nästan lite banalt att ens kräva att Sverige bara fördömer vad Turkiet håller på med, när man också sitter och förhandlar med Erdogan och har intressen i det ”samarbetet”. Det behövs en stenhård linje här.

Alla medel som möjligtvis kan tas till för att stoppa den maktfullkomliga och livsfarliga ledare som Erdogan är borde givetvis användas.

Inte bara har han stegvis demonterat Turkiets demokrati, han har också systematiskt fängslat de som kommit i hans väg – sina politiska motståndare, journalister, människorättsaktivister, kurder och barn som han tyckt på något sätt skulle ha koppling till PKK eller gjort något annat dumt som han kunnat hitta på.

Det har knappast någonsin varit intressant för Erdogan att krossa IS, för hans svurna kamp har alltid varit den mot kurderna.
Varken Sverige eller omvärlden kan vända kurderna ryggen utan att samtidigt tyst godkänna det stundande folkmordet.