Ledarbloggen: Mutor ingen bra idé för att få bygglov
Jag befinner mig på den grekiska ön Lesbos när jag nås av nyheten att Sverige lägger flyktingpolitiken på miniminivå. Människorna i den lilla medicinstugan i den norra fiskestaden Skala Sykaminias är ännu lyckligt ovetandes om detta. Vi tar temperaturer på nedkylda människor och delar ut vätskeersättningstabletter och halstabletter. Det är oftast inte så mycket mer action än så, i 90 procent av fallen går det bra. Människorna har ju ingen sjukdom, de är drabbade av EU:s flyktingpolitik. En mamma med en dotter lika gammal som jag berättar att hon lämnade Afghanistan så att dottern skulle kunna få en bra framtid i Sverige. Jag berättar att min mamma en dag för länge sedan, gjorde samma uppoffring för mig. Det är sjukt att tänka att denna mamma förmodligen inte kommer att lyckas.
Det behövdes läkare och dari/farsitalande på ön, därför åkte jag för en veckas volontärsarbete. Annars är ön redan överfylld av volontärer och man känner sig lätt i vägen. Det blir minst sagt en krock, när de som flugit ner till Lesbos möter de som kommit hit med gummibåt, när de som flyr tryggheten möter de som söker den, när människor som tar selfies med flyktingbarn för att minnas, möter dem som bara vill glömma. Världens ojämlikhet intryckta på 1 600 kvadratkilometer, det blir ofta tragikomiskt.
Trots att det nu även på Lesbos är vinter, temperaturen kan bli nollgradig på nätterna, fortsätter folk att komma. 3 000 per dygn i november. Vissa dagar anländer tio till 15 gummibåtar bara på den lilla kustremsa i norr där vi befinner oss. En efter en går de av; ett gammalt par som varit tillsammans i så många år att de båda saknar tänder, ungdomar i adidas med den senaste iphonen, en 14-dagars bebis, en gravid kvinna i nionde månaden. Välkomna att möta huvudpersonerna i regeringens flyktingpolitik.
Medan jag tar bort de ingrodda gamla stygnen på en iransk man, som blivit misshandlad av den paramilitära basiji-milisen, berättar han att de i går knackat på mammans dörr och frågat efter honom. Vad ska jag göra, jag har ju hört att de stängt gränsen till Makedonien för oss iranier? Eftersom hans hemland också är mitt, vet jag att frågan är retorisk, han har framför sig ett liv som papperslös i Grekland, tills han en dag, inshallah, lyckas ta sig till Sverige, som också är hans mål. Kanske fortsätta leva papperslös där. Samtidigt i medicinstugan finns en annan iranier, med ett trasigt ben som han visar upp för oss, fullt med hål efter regimens kulor. Det kalla vattnet i havet – alla är dyngsura av regn och vågor – har gjort att benet svällt upp och smärtan är outhärdlig, kanske har han också brutit det lilla ben han har kvar därinne? Kollegor från all världens hörn samarbetar, förenade av medicinens radikala sida: synen på människor som jämlika och vår plikt att se till de svagaste. Han skickas med en handskriven lapp i handen till öns enda sjukhus två timmar bort med en vädjan att de ska röntga benet. Trots att människorna ovan har asylskälen i princip inpräntade på sina kroppar har de förmodligen nu deporterats till Aten från den grekisk-makedoniska gränsen. Tillsammans med syrier, jemeniter, eritreaner, somalier, som alla har stämplats som ”ekonomiska flyktingar”.
Och hela tiden, är Turkiet mitt framför näsan på oss, mobilen kopplar hela tiden upp sig på turkiskt nät, för det är bara 13 kilometer mellan Turkiet och Lesbos! Bara en sjukt cynisk politik kan göra att någon dör på den där lilla sträckan som turister åker med färja dagligen.
De som kommer fram får hämta andan något i små läger längs med vägen, innan de påbörjar resan söderut till registreringsläger och tvingas inse att allt bara har börjat. Cirka tio till 20 dagar kan en registrering ta innan de kan ta färjan vidare till Aten. Ungefär 12 000 flyktingar brukar normalt vara på Lesbos, trots att FN bara har plats för 2 800. Den gigantiska organisationen har bara 30 anställda på ön medan tusentals volontärer gör hundjobbet. FN erkänner detta själva i sitt infoblad: volontärerna delar ut mat och vi delar ut energibars som komplement. När jag lämnade ön för två veckor sedan hade man börjat prata om att bygga ett nytt medicinskt tält i lägret jag var i. Nu ser jag på bilder på Facebook att det redan är klart. Konstigt, att det som alla stora organisationer och regeringar säger inte går, görs av volontärer dagligen.
Trots volontarismens alla baksidor lämnar jag ändå ön med en känsla av styrka, solidaritet och en insikt om att det går att skapa ett samhälle där man ger efter förmåga till de med störst behov. Det riktigt deppiga, är att flyga hem över det tomma landet, landet fullt med resurser, men hela tiden höra att ”det inte går”. Den lögnen gör mest ont av allt.
