Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141  

Jag kommer inte att anklaga någon för svek eller bortkastad röst. Alla sådana resonemang är oerhört respektlösa. Jag förvånas över hur tvärsäkra somliga är, på vad som är uttryck för svek eller okunskap.

Visst känner jag rädsla inför de vindar som ­blåser, och är medveten om att många andra har än större anledning att för sin personliga säkerhets skull känna rädsla. Ingen är fri så länge inte alla är fria.

Men huruvida fascismen kommer att ges ökad makt – det vill säga om de liberala partierna håller vad de lovar eller om de väljer blåbrunt samarbete – är inte en fråga som avgörs av några procent mer eller mindre på något av de rödgrönrosa partierna. Att som vissa ledarskribenter och partister påstå att en röst på det ena eller andra av dessa skulle stärka fascismen i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet är därför befängt.

För några månader sedan såg det ut som att varken Miljöpartiet eller Feministiskt initiativ skulle få mandat i riksdagen. En kort stund lät jag det sjunka in och övervägde en stödröst på de gröna. Jag har på så sätt full förståelse för taktikröstandet och moraliserar inte över det. Nu ser de grönas position över spärren ut att vara säkrad, medan Vänsterpartiet till och med börjar närma sig siffror de inte haft sedan Gudrun Schyman var partiledare.

Jonas Sjöstedt gör anspråk på posten som vice statsminister, men hånas öppet och anklagas för hybris av näringsminister Mikael Damberg. Socialdemokraterna och Miljöpartiet söker samarbete högerut, något som de har varit tydliga med hela mandatperioden. Delar av de gröna överväger rentav att själva kliva över till Alliansen.

Bland liberaler väcker Ebba Busch Thor fasa när hon talar om posten som jämställdhetsminister – ”Det är 2018, inte 1918” som någon sa. Busch Thor är ett bra exempel på att politikens vad är viktigare än dess vem, men nog betyder representation något.

Mellan kvinnors låga politiska representation och nivån av dödligt våld mot kvinnor i ett land finns världen över en stark korrelation, som sociologen Sylvia Walby belyst.

1991 sjönk andelen kvinnor i riksdagen för första gången, vilket ledde till att Stödstrumporna bildades, tredje vågens feminism fick en skjuts och flera viktiga reformer genomfördes.

2018 ser kvinnorepresentationen ut att sjunka för tredje valet i rad. Dessutom finns få kvinnor på toppositioner och fler kvinnor än män lämnar sina uppdrag i förtid. Som Ulrika Lindahl (ETC) skrev råder i dag feministisk kris för kvinnor inom politiken. Det återstår att se vad denna kris får för konsekvenser för allas våra liv, välfärd och säkerhet – oavsett kön.

En sak vet jag. En rosa röst under spärren är inte mer bortkastad än en röst på ett vänsterparti utanför alla samarbeten. Det spelar mindre roll om Vänsterpartiet får 5, 10 eller 15 procent än om Feministiskt initiativ får 2 eller 4. Och: 1 procent ger valsedlar, 2,5 ger partistöd.

Den enda röst som är bortkastad är den blint lojala. Den som läggs utifrån identitet, ”har alltid röstat på”, snarare än för politik. Har du svårt att få ”rätt” resultat i valkompassen kanske det inte är den som är dålig. Inte sällan är det för övrigt just de som röstar utifrån identitet som använder ordet identitetspolitik som skällsord.

Jag är inte partist på det sättet att jag skulle vara lojal oavsett hur politiken förändrades eller hur partiets företrädare agerar. Det har varit få tillfällen då jag haft anledning att inte känna stolthet över mitt val.

Inget annat parti bär solidariteten och den systemkritiska feminismen som det rosa – insikten om att en annan ordning är möjlig och nödvändig. Därför får det min röst.