Vi befinner oss i valspurtens sista skälvande dagar. Medias mätningar av opinionen duggar tätt. Flera är motsägelsefulla och förvillar därför mer än de upplyser. Det rödgröna blocket tycks fortfarande ha ett övertag gentemot den borgerliga alliansen, även om gapet minskar. Står sig nuvarande trend är risken uppenbar att Sverigedemokraterna – gud förbjude – får en vågmästarroll.
B-alliansen har presenterat ett valmanifest som i sin torftighet och brist på framtidsvisioner saknar motstycke. En hög repriser till högre priser. Socialdemokraterna har kontrat med manifestet ”Kära framtid”, ett aktstycke, som även om de politiska skiljelinjerna mellan blocken inte är avgrundsdjupa, ändå som valfläsk betraktat förefaller vara mera rimmat och hängmörat. Retoriken mot välfärdskrämarna trappas upp – “Guldrushen är över”, något som åtminstone har närmat sig Vänsterpartiets slagkraftigare “Inte till salu”. Visst upprepas även här en del av valrörelsens tidigare utspel men anslaget är trots allt mera visionärt och framtidsintriktat än det borgerliga aktstycke som närmast har karaktären av ett testamente med skuldsedlar utskrivna på arvtagarna – svenska folket.
Den borgerliga alliansen fokuserar envetet på regeringsduglighet, ansvarstagande och sammanhållning och försöker förtränga sina uppenbara tillkortakommanden och svikna vallöften. Arbetslösheten är fortsatt hög, nära 8 procent. Långtidsarbetslösheten biter sig fast liksom ungdomsarbetslösheten. Jobbskatteavdragen har inte varit påtagligt jobbskapande, men urholkat statsfinanserna. Investeringarna i infrastruktur, bostadsbyggande och klimatpolitik är kraftigt eftersatta. Dessa brister hotar givetvis vårt lands ekonomiska styrka. Vi har brister i sjukvård och äldreomsorg, en cancersjukvård som allvarligt hotar patientsäkerheten. Detta skapar både rent mänskliga problem och hämmar produktiviteten i ekonomin.
När de rödgröna anklagas för att sakna ett gemensamt regeringsprogram bör det påminnas om att sådant regeringsprogram presenterades inför 2010 års val men då framställdes som ett sänke på grund av Vänsterpartiets medverkan. Att de rödgröna nu går fram på egen hand med vissa flirter mellan (S) och (MP) är taktiskt sett klokt. Verkligheten är ändå den att Vänsterpartiet i alla lägen behövs i ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan regeringstaburetter.
Ett tydligt tecken på stigande nervositet i det borgerliga blocket är Reinfeldts hot om att blockera regeringsbildningen om de rödgröna blir större än de borgerliga, men inte får egen majoritet. Och ett verkligt lågvattenmärke når han när han säger att Stefan Löfven är ovärdig att leda Sverige. För att inte tala om hans försåtliga koppling mellan arbetslösheten i DDR och Socialdemokraternas jobbpolitik.
I ett trots allt osäkert politiskt läge är frestelsen stark att ta till övertoner och även rena skamgrepp i debatten. De rödgröna har allt att vinna på att inte gå i Reinfeldts fotspår utan i stället lyfta fram kalla fakta som visar hur orättvisor och klyftor har växt i Sverige under den Moderatledda regeringens år vid makten 2006–2014. Det handlar om ett systemskifte i a-kassan där taket inte har höjts på tolv år, där du som mest kan få ut 11 000 kronor och där nära 40 procent av medlemmarna ser sig nödsakade att komplettera med inkomstförsäkringar. Det handlar om en skattesänkarpolitik som har undergrävt både välfärd och statsfinanser och som enligt en färsk rapport från Konjunkturinstitutet (KI) kräver skattehöjningar i storleksordningen 100 miljarder bara för att behålla välfärden på nuvarande (bristfälliga nivå).
På frågan om hon är socialist svarade Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson i ETC – ABSOLUT! Det kommer hon sannerligen att få visa om hon blir finansminister i en rödgrön regering efter valet. En primär uppgift för en S-ledd regering kommer under alla förhållanden att bli en omläggning av den ekonomiska politiken och skattesystemet.
