Vänsterpartiets företrädare, Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson, såg väldigt glada och upprymda ut under presskonferensen med Stefan Löfven och Gustav Fridolin i måndags förmiddag. Var det befogat? Jag är inte helt säker på det. Och jag lade märke till att Löfven och Fridolin såg betydligt mer fundersamma ut.
På sätt och vis har det blivit en kärnkraftsöverenskommelse också av frågan om vinster i välfärden. På samma sätt som Åsa Romson hoppas att energiöverenskommelsen slutar med kärnkraftens försvinnande, så hoppas Sjöstedt att denna överenskommelse utgör början till slutet för vinster i välfärden. Samtidigt förblir det oklart vad deras förhandlingspartners egentligen önskar, både i kärnkraftsfrågan och i denna fråga.
I det stora hela liknar den överenskommelse man nu kommit fram till det förslag som Socialdemokraterna – och även LO – tidigare lagt om hur vinster i välfärden ska begränsas. I stort sett gick det förslaget ut på att marknaden för välfärden ska reformeras och tuktas men absolut inte avskaffas. Där finns det avgörande tabut. Det finns ingenting som ledande politiker – även hos Vänsterpartiet – är så rädda för att ifrågasätta begreppet valfrihet och ingenting som man så sällan hör som uttrycket ”det gemensamma bästa”. Trots att det gemensamma bästa på avgörande områden – läs: välfärden – oftast står i direkt motsats till marknadens valfrihet. Jag finner det tragiskt att det socialdemokratiska partiet aldrig numera ens vågar säga att man föredrar välfärd i offentlig regi framför privat.
Huvudbudskapet i överenskommelsen är att tukta marknaden, inte att avskaffa den. Den gordiska knuten löses med idén att vinster – åtminstone över en viss nivå – ska återinvesteras i verksamheterna och inte tillfalla ägarna eller slussas utomlands. I allt väsentligt kvarstår således marknadsprincipen eftersom till exempel det fria skolvalet inte alls diskuteras och systemet med friskolor är kvar och själva vinstprincipen ändå består.
Idén är att denna kvarvarande marknad ska övervakas, kontrolleras och delvis begränsas genom att hårdare krav ställs på exempelvis bemanning med lärare eller vårdpersonal. Vad vi får är således ett marknadssystem som kommer att kosta väldiga summor att övervaka och kontrollera (de kostnader för att driva en marknad som kallas transaktionskostnader).
I bästa fall leder det verkligen till att de värsta girigbukarna lämnar verksamheten och att fler av dessa verksamheter snarare flyttar över till exempelvis stiftelser. Men som demokratisk socialist kommer jag aldrig att vara särskilt förtjust ens över stiftelser, som demokratin saknar verklig makt och inflytande över.
Ett annat skäl att tvivla på överenskommelsen är att det som lades fram på presskonferensen i måndags förmiddag egentligen var en rad direktiv till en utredning. Den utredningen ska tillsättas i januari 2015 och lägga fram ett slutbetänkande våren 2016 – och sedan ska regeringen lägga propositioner.
Vägen till konkreta förändringar är således lång.
Sverige är idag extremt när det gäller marknadslösningar inom välfärden och det i synnerhet på skolområdet. Denna marknadifiering har också kantats av en så lång rad skandaler, med konkurser, vinstflykt, fallande skolresultat och segregering, att även stora delar av den borgerliga väljarkåren ogillar situationen. Svårigheten med att på allvar bekämpa vinster i välfärden ligger inte hos väljarna, utan hos de politiska ledningarna hos de flesta partier.
Bara minuterna efter presskonferensen i måndags började mejlen från friskolornas och de privata vårdaktörernas organisationer strömma in för att berätta att Löfven-regeringen nu slår in på fel och farlig kurs. Marknadifieringen av välfärden har också fött något historiskt nytt i Sverige: Välfärdskapitalet. Välfärdskapitalet har gott om pengar till opinionsbildning och lobbying och gott om lierade i de borgerliga partierna och långt in i socialdemokratin och kommer att ställa till med så mycket de kan de närmaste åren.
Jag ser det så här: Denna uppgörelse är mycket vagare än vad Vänsterpartiet vill få oss att tro. Så är det. Och den kommer, nu och när den om några år eventuellt ska sjösättas att stöta på oerhört hårt motstånd hos både välfärdskapitalet och borgerliga politiker. Men det är en början. Löfven-regeringen har ingen majoritet i riksdagen tillsammans med Vänsterpartiet. I allra bästa fall kommer under den långa process som väntar opinionerna hos svenska väljare att få större betydelse och påverka debatten i rätt riktning.
Men det är viktigt att se vad överenskommelsen är och vad den inte är. Mätt mot de många år som marknadsdoktrinen styrt över välfärden är detta ett fall framåt. Men det är knappast sista striden.
