Det finns funktioner i samhället som vi uppenbarligen helst undviker att tänka på om vi inte är absolut tvungna. Vem vill föreställa sig att hamna hos socialtjänsten? Att behöva be om hjälp när andra skyddsnät brustit? Möjligen är det en orsak till att debatten kring socialtjänsten inte riktigt fäster. Trots att krisen för dess drygt 30 000 anställda, och därmed för dess klienter, länge varit ett faktum. Den kommer heller inte att försvinna av sig själv. Den förvärras.
Trots otaliga larmrapporter – från utbrända socionomer, frustrerade fackförbund och granskande journalister – hanteras socialtjänsten sällan som exempelvis skolan eller vården. För en konstruktiv debatt är det självklart att fråga: Vilken sorts skola ska Sverige ha? Hur ska den behandla eleverna? Hur ska den behålla lärarna? Men så låter det inte riktigt om socialtjänsten. Skolan blir alltid politik. Socialtjänsten blir ofta bara sina misslyckanden. Som i fallet Yara. Sedan blir det tyst igen. Medan anställda pressas hårdare och mår allt sämre.
En majoritet av socionomerna i socialtjänsten har den senaste tiden funderat på att byta arbetsgivare, enligt en undersökning som Akademikerförbundet SSR beställt. Kris, som sagt. Av det allvarligare slaget. Anställda – oftast kvinnor – stressar sig sjuka. Inte ens hälften är nöjda med sin situation. Arbetsmiljöverket har beslutat att särskilt utreda förhållandena.
Socialtjänstpersonal som Dagens ETC talat med är inte speciellt intresserade av att reda ut vems fel det är att de saknar förutsättningar att utföra sitt arbeta ordentligt. De vittnar hellre om orimlig belastning. De vill slippa ha ångest för att utsatta klienter ska komma i kläm när hela organisationen riskerar att rämna. Men någon har gjort fel. Annars skulle socialtjänsten fungera som den ska. Vem?
Göteborgs-Postens ledarsida bjöd i somras (27/7) på sin egen teori, nämligen att socialtjänsten ramponeras av den ”den mycket starka ökningen av ensamkommande ungdomar till landet”. En sak är korrekt här. Ja, vi ser nu en ökning av ensamkommande. Desto viktigare att Sverige har en socialtjänst som kan klara den uppgiften. Men det är inte ensamkommande som gjort socialtjänsten till en arbetsplats som många socionomer helst skulle vilja vinka farväl till för alltid. Om någon har gjort fel är det inte Ali från Kandahar, utan snarare Fredrik från Täby.
Den borgerliga regeringen, under Fredrik Reinfeldt, lät socialtjänsten fortsätta göra vad den gjort tidigare, men adderade börda av tyngsta sorten. Försämrad sjukförsäkring, försämrad a-kassa ... Socialtjänsten blev arbetslinjens ändhållplats. Idag har ungefär varannan med försörjningsstöd inget annat socialt problem annat än att den är arbetslös och saknar a-kasseersättning.
Om vi ska fördela skuld där den faktiskt hör hemma.
Dagens ETC har vid upprepade tillfällen rapporterat om socialtjänstens djupa kris. Senast berättade arbetslivsforskaren Wanja Astvik att socialsekreterare över hela Sverige sliter sig rakt in i väggen:
”Medarbetarna försöker kompensera bristen på resurser genom att jobba livet ur sig. De som inte säger upp sig till följd av moraliska konflikter tvingas finna kvalitetssänkande strategier för att överleva. Ribban sänks för vad som anses vara god kvalitet.”
Kommunerna jagar efter socionomer. Med en accelererande personalomsättning ska luckor ständigt täppas igen. Drabbas gör den personal som ändå stannar. Den ser organisationen falla samman, både utvecklingen av individ och verksamhet. Den ser också hur hjälpsökande förlorar kontinuitet. Ett ärende passerar genom för många händer. Tryggheten blir lidande.
”Vi erbjuder socionomer som engagerat och effektivt arbetar med utredningar och uppföljningar inom socialtjänstens samtliga verksamhetsområden.”
Så skriver Attendo på sin hemsida. Ett av välfärdsföretagen som agerar bemanningsbolag och hyr ut socionomer. Kostnaden för en kommun kan bli dubbelt så hög, eller ännu mer, jämfört med en fast anställd. Men vem kan klandra den som slutar? Socialsekreterarna är en ”extremt lojal grupp”, säger Heike Erkers, ordförande på Akademikerförbundet SSR. Lojal mot kollegor, lojal mot att ge korrekt service åt den som annars inte har någon annanstans att vända sig. Men alla har sin bristningsgräns.
Sju av tio kommuner måste anlita bemanningsbolag för barn- och ungdomsvården inom socialtjänsten. Trenden är negativ. Mer av dyrt konsultberoende, mer av ohållbara lösningar. Problemet är nationellt. Det handlar inte bara om storstädernas mest utsatta områden. Dagens ETC gjorde ett nedslag i Vänersborg, där 17 av 29 anställda sagt upp sig på familjestödsenheten – bara under det senaste året. Det här trasar givetvis sönder vilket system som helst.
Så vilken socialtjänst vill vi egentligen ha? Hur illa kan det bli innan ett fundament i den gemensamma välfärden upphör att fungera?
Diskussion – och åtgärder – borde ha kommit redan för länge sedan, men när Sverige i år väntar minst fyra gånger fler ensamkommande barn jämfört med i fjol finns det inte ens en teoretisk möjlighet att skjuta upp detta. Sverige har en underfinansierad socialtjänst där socionomer inte vill jobba. Det måste åtgärdas. Nu.
”Det går att trolla med knäna till en viss gräns, men sedan behöver andra åtgärder och de åtgärderna är politiska”, skriver Akademikerförbundet SSR i Malmö i ett öppet brev till de socialdemokratiska kommunalråden i Malmö, med anledning av att staden de senaste veckorna tagit emot 40 ensamkommande om dagen.
Ytterst ansvarig är Åsa Regnér (S). Hon bjöd under våren in till ett möte med berörda parter. En samordnare har tillsatts. Regeringens budget kom sedan med en miljardsatsning på socialtjänsten (250 miljoner kronor årligen 2016–2019). I alla fall en signal om förståelse. Men krisinsikt ... Nej, det kommer att krävas mer, mycket mer. Gedigna satsningar. Inte konstgjord andning.
Staten måste göra sitt, kommunerna likaså. Socialtjänsten måste tillföras resurser för att kunna utföra sitt uppdrag. Socionomer måste vilja stanna hos det offentliga. Då kan inte arbetsmiljön fallera, lönen vara för låg, vidareutbildning och handledning saknas.
Det handlar inte ens om prioriteringar för politiken.
Det handlar om att ha eller inte ha välfärd.
Socialtjänsten borde ges status därefter.
