En annan välfärdsjätte, Attendo, ljög om vilken vård covidsjuka fått och sedan kom nyheten att vd och koncernledning har fått en en bonus på 4,8 miljoner kronor, nästan en fördubbling jämfört med förra året. Det ska bero på att ”kundnöjdheten” och ”medarbetarnöjdheten” har ökat.

Vårdbiträdet Stine Christophersen har en annan bild av verkligheten på Attendo. Den handlar inte så mycket om nöjda kunder och medarbetare. Hennes verklighet handlar om hur otillräcklig bemanning på boendet där hon jobbar gjorde så kallad kohortvård av covidsjuka omöjlig. Personal tvingades gå mellan sjuka och friska och spred på det sättet den dödliga smittan vidare. När hon försökte slå larm till sina chefer fick hon en erinran om illojalitet och hotades med uppsägning.

I sin årsredovisning skriver Attendo: ”Engagerade medarbetare är Attendos största tillgång och under pandemiåret 2020 har det varit extra viktigt att visa medarbetarna uppskattning”. Det verkar inte gälla så mycket för Stine Christophersen som för vd Martin Tivéus. Stine Christophersens engagemang tystades ned men uppskattningen för Martin Tivéus värderas till totalt 12,9 miljoner kronor i lön, förmåner och bonus.

Det är inte första gången som Attendo, eller för den delen Ambea som äger Nytida och Vardaga (tidigare Carema) är inblandade i vårdskandaler. Gång på gång har vi kunnat läsa om hur otillräcklig bemanning lämnat äldre i nedkissade blöjor, liggandes i sin egen avföring eller med larver kravlande i icke omhändertagna bensår. Hur personalbrist har gjort att äldre inte har fått komma upp ur sina sängar på hela dagen. Inte har fått duscha på en månad. Dementa har lämnats utan tillsyn och förirrat sig ut och hittats kraftigt nedkylda utomhus. Eller som nu, lett till att äldre kanske dött i onödan för att de inte skyddats från smittan eller inte fått läkarvård och syrgas när de blivit sjuka.

Kritiken har växt under pandemiåret mot de privata vårdbolagen som får pengar över till chefsbonusar och aktieutdelningar genom att hålla nere den stora kostaden - personalen. Privat och vinstdrivande äldreomsorg har lägre bemanning, lägre löner och fler timanställda. Då händer sånt som hände på Stine Christophersens boende. 
Vårdföretagarna har dock slagit ifrån sig. ”Vi är inte sämre än de kommunala” har det hetat.

Men den stora frågan borde vara, har de varit bättre? 
Det är ju det argumentet som har använts hela tiden av privatiseringens försvarare. Att möjligheten att välja vem som ska vårda dig eller vem som ska utbilda dig ska göra äldreomsorgen och skolorna bättre för alla. De privatas vinstintresse ska fungera som en sporre för att utveckla nya metoder, effektivisera och spetsa till för att locka fler ”kunder". Och de kommunala ska också tvingas att skärpa sig konkurrensen.
Är det alltså det som vd:arna i de stora privata välfärdsjättarna har belönats för med bonusar och optionspaket. Sin otroliga förmåga att göra välfärden bättre? 
Det verkar inte så. Snarare tvärtom. Forskning som har gjorts av Marta Szebehely, professor i social arbete, visar att konkurrensen och vinstjakten i äldreomsorgen istället har pressat villkoren i både privat och kommunal vård. I skolans värld har segregationen och klyftorna accelererat sedan privatiseringen. Det här vet vi ju.

Nu säger regeringens egen välfärdskommission att privatiseringen ökar kostnaderna istället för tvärtom. Det kostar att göra kontroller av kvaliteten och ha en beredskap om de privata använder sin frihet att plötsligt lämna ”marknaden” så att äldre blir utan vård och elever utan skola. Finansminister Magdalena Andersson (S) vill ha en myndighet som ska mäta just det här. Vad det kostar. Vilket i sig blir ytterligare en kostnad alltså. Men valfriheten är här för att stanna säger hon. 
Varför? Vad ska vi ha privat vård och marknadsstyrd skola till över huvud taget om den inte gör vården och skolan bättre. Varför ska vi låta skattepengar försvinna iväg i aktieutdelningar och feta bonusar? Varför?

För att göra ett antal rika män, ja framför allt män, ännu rikare? Är det vad välfärden ska var till för Magdalena Andersson?