Valet står mellan anständighet och dess motsats.
Inte för att alla som står på den politiska anständighetens sida är helgon, långt därifrån. Men de som klivit över till den andra sidan har tappat varje uns av hedervärd retorik och hedervärt politiskt agerande.
Det är allvar nu. Ge ett bidrag till ETC Stödfond för att säkra utgivningen av Sveriges enda rödgröna dagstidning. Använd ETC Varuhuset eller:
Swisha: 123 508 754 9
BG: 5372-9141
Man behöver inte vara socialist eller grön för att värja sig, det borde räcka med ett uns av humanism, ett uns av historiekunskap, för att ta avstånd från den förflyttning av det politiska samtalet som skett.
Med minsta kunskap om historien borde man förstå vad som händer när man bidrar till att Sverigedemokraternas retorik blivit normaliserad. När retoriken bli allt mer vulgär, när den används på ett sätt som legitimerar uppfattningar om ”den andre” och därmed normaliserar – medvetet eller omedvetet – rasistiskt tänkande.
Valet står mellan anständighet och dess motsats.
Det kristdemokratiska partiet har urartat till oanständighet. Dess ungdomsförbund går i bräschen. Man har lämnat tassemarkerna och vadar nu fram i det värderingsträsk där SD håller till. Moderaterna följer efter – påhejade av sådana väljare som hellre ser samarbete med SD än med C. Fernissan är bortskrapad efter målningsproceduren under Reinfeldts tid. En tid som, trots de vackra orden om öppna hjärtan, förstärkte de klyftor som skapat förutsättningar för Sverigedemokraterna att rida på missnöje och orättvisor som känts in på bara skinnet.
Genom att ömsom med motorsåg, ömsom med kirurgisk precision, öka klyftorna mellan rik och fattig, mellan frisk och sjuk, mellan de som lyckats och de som drabbats illa skapade den förra Alliansregeringen det klimat som nu är på väg att – via politisk retorik – ta oss till en tidsanda, en normalitet, som riskerar att inte bara förvandla vårt samhälle utan att också ta anständigheten ifrån oss.
Valet står mellan anständighet och dess motsats.
Valet handlar om på vilken sida socialliberaler och medkännande konservativa vill befinna sig, om de anser att den rödgröna sidan är så förskräcklig att de hellre ställer sig på den sida där värderingar hämtade från en ond tid söker status som normalitet. Om de älskar kärnkraft, Natomedlemskap och nya jobbskatteavdrag mer än retorik, förslag och beslut som sätter oss än mer på det sluttande plan där humanism tappar i värde på väg ner mot ett samhälle där demokratin föraktas, där tankar om ”den andre” ska skapa vår identitet och ömsom smeka, ömsom prygla bort vår egen anständighet.
Vi har sett sådana samhällen. Jag har hört nära och kära berätta om det. Jag har själv sett, hört och tvingats andas det. Jag avskyr det. Jag hatar det. Det utgjorde grund för att jag en gång var med och bildade Miljöpartiet – slår vi sönder de planetära processerna, skövlar naturresurserna, förgiftar våra vatten och våra jordar så finns inte längre förutsättningar för samhällen med social anständighet och upprätthållen demokrati.
Jag tycker illa om en hel del som de rödgröna genomfört. Så är det. Det må vara för mycket av något, för lite av något annat, helt fel i något. Visst. Och jag kan förstå att det finns socialliberaler och medkännande konservativa som har än större dubier. Visst. Men den här gången handlar det om något annat, något större, något djupare. Det handlar om anständighet eller dess motsats.
Vi som på något sätt tror på anständighet må ha olika uppfattningar om allt möjligt inom politiken. Men det kan vi ta sen. Nu gäller det att hålla oanständigheten borta från makten.
Nu gäller det att få de partier som traskat in i oanständighetens träskmarker förstå att de måste vända istället för att i retorik, förslag och beslut uppträda som vore de lärjungar till partiet med nazistiska rötter.
Valet är en fråga om anständighet eller dess motsats.
