Andy Murray ser mest bara plågad ut.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Gissningsvis är det inte första gången han hamnat i en situation där han tvingats påminna sportjournalister om att det finns kvinnor inom idrottsvärlden.
Av en slump håller jag samtidigt som klippet på Andy Murray sprids på att läsa nyutkomna boken ”Stå upp när det blåser” av Sofia B Karlsson, som är en handbok i hur man kan arbeta mot just den typen av exkluderande normer inom idrotten.
Jag är själv inte engagerad inom idrott, men boken delger både forskningsresultat och intervjuer om hur normer och förväntningar på unga idrottare ser ut.
Det är också skönt att läsa en bok som inte tar de enkla vägarna i jämställdhetsarbetet. När det gäller problemet med alltför homogena styrelser lyfter Sofia B Karlsson fram vikten av att titta på hur resan till en styrelsepost faktiskt ser ut – från att vara spelare till tränare till klubbstyrelse till förbundsstyrelse.
Behandlas alla på samma sätt under resan? Får vissa ta en mer självklar plats? Vilka väljer att hoppa av? Vad beror det på?
Istället för att fokusera på valberedningar och kvotering är det ju denna diskussion som alla organisationer behöver ha. För det är ju inte vem som har styrelseplatsen, presidentposten eller festivalspelningen i sig som är problemet. Utan hur vägen dit ser ut.
De flesta som tränar unga människor vet hur viktigt det mentala är för spelarutvecklingen. De förstår att man inte kan skilja det som sker i omklädningsrummet från prestationen på planen, och att synliggöra normer kan bidra till bättre fotbollsspelare och bättre laganda.
Så att AIK satsade på projektet Fotboll för alla, ett normkritiskt utbildningsmaterial för tränare och ledare, är inte särskilt konstigt. I ”Stå upp när det blåser” beskriver Sofia B Karlsson arbetet med projektet, både de positiva reaktionerna och de negativa.
Det intressanta – om man kan säga det med tanke på vad som sedan hände – är den röda tråd som går genom alla negativa reaktioner på projektet. Nämligen att normkritik innebär att ”politisera” fotbollen.
Här är problemet med den åsikten: Att välja att inte arbeta normkritiskt är också politik.
För i verkligheten finns det ju ingen politiskt neutral bubbla där någon organisation kan placera sig bara för att de skriver det i något styrdokument. Det gäller särskilt idrottsrörelsen.
Det är svårt att se att några beslut överhuvudtaget, inom en rörelse som engagerar så många unga personer som svensk idrott, någonsin skulle kunna vara något annat än djupt politiskt.
Att vara partipolitiskt neutral, att alla oavsett partipolitisk inställning ska känna sig hemma i ens organisation, går naturligtvis att vara. Om man ständigt jobbar på det. Hårt.
Men sedan blir det mer knepigt. När man börjar prata om att inte ”blanda in politik”.
För frågan är hur man ser på vad som är ”politik” och vad som är ”neutralt.” Människor har en irriterande förmåga att se sin egen kropp och sin egen plats i världen som neutral och objektiv, och allt som utmanar detta som det motsatta.
Så fungerar det förstås inte. Att besluta att inte gå i Pride-paraden kan vara precis lika mycket ett politiskt ställningstagande som att göra det. Det beror på hur motståndet ser ut.
Motståndet mot Sofia B Karlssons arbete i AIK gick till slut över alla gränser. AIKs dåvarande VD fick samtal om att de skulle göra livet surt för honom ifall Sofia anställdes. När hon varit anställd en vecka fick VD:n en bild med Sofias ansikte uppsatt på sin dörr. Genom bilden och hennes panna satt en kniv. När hoten sedan trappades upp ytterligare, valde Sofia att sluta.
Varje organisation, varje förening, varje styrelse, varje ledare och varje individ är en del av det vi kallar samhället. Samhället ägs inte av någon marknad, eller politisk institution, eller parti. Det ägs av oss.
Det kan vara krångligt och konfliktfyllt att som uttalat opolitisk organisation föra en diskussion om hur man idag påverkar samhället politiskt, hur man vill påverka istället, och att ta ansvar för det. Men det minsta man kan begära är att åtminstone tillåta diskussionen.