Sverigedemokraterna, som ju inte går att kalla ett demokratiskt parti och som har en nationalistisk värdegrund som går i konflikt med mänskliga fri- och rättigheter, har nära nog oinskränkt makt i att styra landet och dess regering. Samtidigt vädrar de sina äkta värderingar på ett sätt som de inte gjort sedan innan de i mitten av 90-talet förbjöd naziuniformer på sina partimöten.

Under sensommaren har flera av partiets absolut främsta företrädare, med Richard Jomshof i spetsen, likställt alla världens muslimer med islamister och hävdat att en viss tro i sig är våldsbejakande. Hbtq-hatet kulminerade med att de, här med Björn Söder som fanbärare, hävdade att hela den brokiga Priderörelsen inklusive statsministern främjar pedofili. 

För att bara ta några aktuella exempel på saker som mindre namnkunniga sverigedemokrater uteslöts för när partiet låtsades upprätthålla en nolltolerans mot rasism. 

Nu är alltså Sverigedemokraterna så pass normaliserade att de inte längre behöver dölja sina värderingar.

Liberalerna hävdade att de skulle vara Tidöpartiernas garant för liberalism, men det höll inte ens ett år. Visst har vi sett auktoritära strömningar under lång tid, inte minst i synen på barn och lärande. Men det haveri vi nu kan beskåda är något större. Nu börjar de också släppa idén om människovärdet som är bottenplattan i vår demokrati. De lägger sig platt för vad helst nationalisterna hittar på och sväljer varje hatiskt och människoföraktande uttalande de gör. När en senior riksdagsledamot förklarar varför så blir det lite väl pinsamt så han får avgå. Johan Pehrson (L) fortsätter äta korv och bagatelliserar det som sker med ord som ”knasigt”.

Liberalerna sa sig vara demokratins vakthund i Tidösamarbetet. Men nu i veckan har de alltså inte bara passerat ännu en av de liberala röda linjerna utan helt raderat den.

Efter att Jimmie Åkesson fått av sig Hawaiiskjortan och svarat på det sms Johan Pehrson (L) skickade för flera veckor sedan, står det klart att resultatet inte föll ut till liberalismens fördel.

Jag ser framför mig hur Johan Pehrson rabblar de rasistiska och antidemokratiska uttalanden som sverigedemokrater gjort under tiden Åkesson varit på världens längsta semesterledighet. Åkesson kanske nickar eller pillar med mobilen eller bara låter Pehrsons röst vara ett bakgrundsbrus. Sedan säger han nog något i stil med: ”Jaha, då får ni avgå då.” Då biter sig antagligen Pehrson i tungan och mumlar fram ett förlåt. Men det räcker inte. Han har ju gjort Åkesson sur, så han måste ta ett steg till. Vad kan vara enklare än att gå hela vägen? Då slipper han ju dessa ständiga reträtter vid varje enskilt tillfälle. Sagt och gjort. 

I veckan deklarerade Johan Pehrson offentligt att Liberalerna nu inte längre har några krav på Sverigedemokraterna. Vakthunden har inte bara har slutat skälla, den har blivit lydig knähund.