När jag ser honom, Rasse-Hasse, ser jag Björn Söder (SD). Skillnaden är att Söder inte är begränsad till tangentbordet för att uttrycka sin obehagliga åsikt (även om det är ett av hans stora intressen). Han är ju, sjukt nog, en del av regeringsunderlaget – och det parti alla härmar.

Jag tänker på Jonas Sjöstedts (V) flaskskeppsreplik till SD-ledaren Jimmie Åkesson (minns du?).

Hur kom Rasse-Hasse in här?

Grundorsaken är normaliseringen av Sverigevännerna. När SD vann mark klarade partierna närmast på skalan inte av att stå fast vid sina värderingar. Plötsligt hade alla en Sverigevän i sig.

Nu är Tidölaget besatta av svenskheten. Med Sverigetest och kulturkanon ska de säkerställa att alla beter sig, tycker och tänker likadant. Sverigevännernas självgodhet väcker lika mycket skam som deras politik väcker oro.

Det hade varit roande att se Tidötopparna – och övriga som plötsligt vill strypa invandringen i integrationens namn – flytta till exempelvis Irak, lära sig arabiska, konvertera till islam och känna försvarsviljan sprudla när de pekas ut som lata och opatriotiska.

För det är väl så de hade gjort?

Helt ärligt skulle väl Söder och gänget snarare bygga någon sorts svenskcommunity och längta efter bullar, bussköer och byråkrati. Det var ju aldrig integration det handlade om, utan om nationalism och rasism.

Ser ni inte vad det är som händer? VAKNA SVERIGE!