Ledare: Vågar vi inte lita på varandra tar rädslan över

Vad händer med tilliten när vi ser att samhället inte fungerar? När skattepengar ämnade för vård, skola och omsorg plockas ut som aktievinster? När ett fungerande och respektfullt samspel mellan arbetare och arbetsköpare ersätts av otrygghet, utnyttjande och ”kommer jag att duga-stress”? När pensionssystemet eroderar och inte kan garantera en tryggad ålderdom ekonomiskt? När nyanländas kompetens och resurser inte tas tillvara fullt ut? När kommunpolitiker vill styra för att få makt men inte för att förbättra samhället? När arbetsplatser faller isär och kompetenta medarbetare flyr eller blir utköpta? 

När tilliten sviktar fastnar människor i sociala fällor. Ingen offrar något för ändamål som gynnar alla. Vågar vi inte lita på andra litar vi inte på varandra. Rädslan växer. Ibland tar den sig uttryck i främlingsfientlighet, ibland i varghat, ibland i endast tystnad. Den märks i fikarummen, i dagstidningarnas kommentatorsfält, i kommunfullmäktige och när man går på fest. Medborgarandan tar skada.

1993 publicerades en banbrytande vetenskaplig undersökning – Den fungerande demokratin. Det var en studie av medborgarandans rötter och demokratins sätt att fungera i Italien. Resultatet visade stora skillnader mellan de norra och de södra delarna av landet. Ju mer människorna var organiserade i olika nätverk och organisationer (exempelvis sångkörer, fågelskådarklubbar eller idrottsföreningar) desto bättre visade sig demokratin fungera. Det handlade om frivilliga sammanslutningar och verksamheter där människor möts och gör saker tillsammans. Inte nog med detta, studien kunde också konstatera att de demokratiskt bäst fungerande områdena hade en överlägsen ekonomisk tillväxt. Detta bidrog säkert till studiens stora uppmärksamhet för 20 år sedan. Då var det ekonomiska tillväxtmantrat starkt och alltför många satte oreflekterat likhetstecken mellan välfungerande samhällen och tillväxt. Kanske var det också att någon lyckades att vetenskapligt belägga betydelsen av förhållningssätt och samhällsklimat som inspirerade. Det som vi ofta instinktivt vet men har svårt att bevisa.

Författaren, den amerikanske statsvetaren Robert Putnam, fortsatte sedan sin forskning och publicerade boken Den ensamme bowlaren.  Titeln blev en metafor för den amerikanska medborgarandans förändring där man visserligen bowlade lika mycket som tidigare, men nu skedde det inte längre i klubbar eller i grupper där sociala band kunde knytas och upprätthållas. Amerikanerna hade förändrats från att i hög grad vara aktiva i olika frivilliga organisationer till att bli socialt isolerade individualister. Putnam satte fingret på att samhällelig samvaro består av två delar som han på engelska kallar Bonding och Bridging. Bonding är när man umgås och socialiserar med de människor som upplevs som lika en själv (ålder, etnicitet, med mera) och Bridging är när man gör samma sak fast med ”de andra”. Dessa två delar är kompletterande och beroende av varandra. Försvagas den ena så försvagas också den andra menade han. Alltså, samvaron med de som upplevs som likasinnade stärker också samvaron med de mer okända – och tvärtom. Tilliten ökar.  

Jag vill att samhället ska fungera. Alla andra jag möter vill samma sak. Forskningen bekräftar vad som behövs göras. Jag tror att de små industriorterna i Bergslagen som har växt fram genom en stor inflyttning och en berikande mångfald av mänskliga identiteter är utmärkta platser att bygga fungerande lokalsamhällen och en varaktig tillit.