Varför är det ingen som tar strid för en ordentlig skattehöjning? Alla är överens om att välfärden behöver rustas upp, ändå är det väldigt tyst om hur det ska finansieras. Fler i arbete säger såväl högern som regeringen, utan att presentera något trovärdigt recept på hur det ska gå till. Högre skatt för de rika kräver vänstern traditionsenligt och lovvärt, men räcker det verkligen?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När revisionsbyrån PWC i våras undersökte Malmös ekonomi chockades många av beskedet att skatten skulle behöva höjas med med mer än 6 kronor för att få ekonomin i balans. Det är politikerspråk för 6 procentenheter, alltså 6 kronor per intjänad hundralapp.
Såväl Malmös styrande S/-MP-minoritet som den samlade oppositionen från vänster till höger tyckte att det lät alltför extremt. Högern ville inte höja alls, utan hellre skära ned. S/MP-minoriteten satte sitt hopp till en utveckling som PWC inte hade förutspått. Vänsterpartiet var beredda att höja skatten direkt, men bara med 1 knapp krona.
Visst låter sex procentenheter högt, men det är ingen som sätter de 6 kronorna i perspektiv. Svenskens vilja att betala skatt är hög vilket visas i undersökning efter undersökning. För bara tio år sedan ansågs det helt normalt att betala omkring en tredjedel, 30 procent av sin lön, i skatt. Än i dag är det många som svarar 30 procent på frågan om hur mycket man tror sig betala i inkomstskatt. Prova själv i din bekantskapskrets!
Men under Alliansens år vid makten, när skatten sänktes på statlig nivå medan kostnaderna flyttades över till kommunen, skedde ett paradigmskifte som vi inte får glömma förrän det är åtgärdat. I dag är det i själva verket ytterst ovanligt att någon betalar 30 procent i skatt. Inte förrän vid lönenivåer omkring 45 000 i månaden betalar man så mycket.
Mer normalt i dag är att betala 22–25 procent skatt på lön efter jobbskatteavdragen. Alltså omkring 6 kronor mindre än för tio år sedan. Sex kronor per hundralapp.
Det är ingen slump att Alliansens historiskt stora skattesänkning motsvaras nästan exakt av den skattehöjning som alltfler bedömare förutspår kommer att bli nödvändig. Ändå verkar det ha blivit tabu att prata om den typen av skattehöjningar, eller skattenormalisering som man skulle kunna kalla det ur ett historiskt svenskt perspektiv.
Rädslan att prata om högre skatt är en självuppfyllande profetia. Det samtalsklimat som har bildats i jobbskatteavdragets kölvatten, där tal om skattesänkningar passerar obemärkt förbi medan skattehöjningar är tabu, är ingen naturlag. Det går att förändra och någon måste våga gå före och stå upp för behovet av högre skatt. Det är ett svårt första steg att ta, men det kommer att göra det desto enklare för den som är beredd att ta nästa.
När sommaren går mot sitt slut börjar det dra ihop sig för budget i stat, kommun och region, och med budgettider kommer budgetstrider. Tänk om årets budgetstrid på riktigt kunde få handla om skattenormalisering. En kanal för såväl jämlikhetstörstande progressiva som folkhems-konservativa att få utlopp för sin längtan efter en helt normal svensk samhällsordning med hög skatt och god välfärd.
