Å ena sidan har högerextremister tagit över positionen som Sveriges näst största parti, när Moderaterna tappade sin ryggrad och krympte sig själva genom att släppa in Sverigedemokraterna i värmen. Å andra sidan visar valet i Storbritannien att det faktiskt går att nå framgång med klasspolitik. Ja, kanske är det rentav enda vägen framåt för vänstern i bred mening.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Labourledaren Jeremy Corbyn gjorde ett av partiets bästa valresultat på länge, genom att satsa på välfärdsfrågor och därmed klasskonflikten. Parollen ”For the many, not the few” var framgångsrik på ett sätt som få hade räknat med. På valnatten stod även Labourkritiker av Jeremy Corbyn i brittisk tv och berömde honom för en optimistisk och hoppfull kampanj som entusiasmerat och mobiliserat.
Det är förbluffande att så många ledande svenska socialdemokrater har så svårt att erkänna och inspireras av detta. En svensk vänster som vill vara trogen sina ideal och nå framgång har ju all anledning att vända blicken från populistisk signalpolitik till klassisk välfärdspolitik.
Att ge sig på människor som tvingas tigga och att skicka afghanska flyktingungdomar tillbaka till döden bryter inte bara mot socialdemokratiska värderingar. Det är även att ge högerextremister initiativet i politiken, för att de alltid kommer att vara ännu bättre (läs värre) på sådant.
Senaste SCB-undersökningen visar att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna behåller sina positioner som största och näst största parti bland LO-väljarna. S landar på nästan 45 procent och SD på drygt 21 procent.
Socialdemokraternas och LO:s strategi för att möta SD har hittills varit att avslöja Sverigedemokraterna som ett inte bara rasistiskt, utan även löntagarfientligt parti. SD väljer alltid högern och arbetsgivarna framför vänstern och löntagarna. Deras budget innehåller massiva nedskärningar på statsbidragen till kommuner och landsting – och de stoppade lagförslaget att kollektivavtalsenliga villkor ska gälla vid offentliga upphandlingar.
Men det räcker inte att tala om hur dåliga Sverigedemokraterna är för att stoppa deras framfart i LO-grupperna. Socialdemokraterna måste framför allt stå för något eget. Och då menar jag alltså inte symbolpolitik som tillmötesgår högerpopulistiska stämningar. Utan reella politiska alternativ som stärker välfärden och jämlikheten.
Det behövs helt enkelt en klasspolitik som gör mer än att laga och lappa välfärdssystemen med några miljarder här och där. Det krävs ett perspektivskifte. En politisk beslutsamhet att byta högerpopulismens övertag i samhällsdebatten mot ett samhällsbygge för de många, inte för de få.
Ett naturligt inslag i det är internationell solidaritet. Ett välfärdssamhälle som vet att det står pall har inga problem med att skydda och ge nya livschanser till människor som flyr från förtryck och krig.
Inte bara de svenska Moderaterna har krisat sedan de öppnade för rasister. I Finland skakades högerregeringen nyss i grunden, när Sannfinländarna valde en ny partiledare, dömd för hets mot folkgrupp. Där gick tydligen gränsen för samarbetspartierna Samlingspartiet och Centern – trots att Sannfinländarna har gjort skillnad på vi och dem i många år.
Att luta sig mot extremhögern är uppenbarligen lockande för etablerade högerpartier som försöker orientera sig i ett nytt politiskt landskap. Men det slutar illa. Även detta borde vara bevis nog för Socialdemokraterna att välja en helt annan väg.
Skaka liv i jämlikheten och solidariteten, på riktigt. Visa att det finns politiska alternativ till högerpopulismen, som väcker människor tillit och hopp istället för att underblåsa deras otrygghet och rädsla.
Våga göra mer som Corbyn. Det passar utmärkt i det välfärdsland som Sverige fortfarande har ambitioner att vara.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
