Negativa nyheter om plast kommer alltför ofta, men för att väga upp har åtminstone EU bidragit med en stor positiv nyhet i slutet av förra året. Plastbestick, plasttallrikar, sugrör och matförpackningar av vissa sorters plaster ska förbjudas i unionen från 2021. Dessutom läggs ett ökat ansvar på tillverkarna för cigarettfilter, ballonger, fiskeredskap och plastkassar.
De förbjudna produkterna utgör ungefär 70 procent av skräpet som återfinns i haven och på stränderna, något som bland annat ETC rapporterat om. Hastigheten som EU jobbat i kallas ”unik” av miljöminister Karolina Skog, men det är inte hastigheten som bör hyllas då plastproblemet är långt ifrån nytt. Den viktigaste biten har snarare varit fokuset på producenterna, och att EU vågar göra begränsningar av branschen. Det är konkreta, nödvändiga åtgärder. För när det kommer till konsumtion räcker det inte med fokus på slutprodukt och cirkulär ekonomi, särskilt inte när det gäller plast. Vi måste hantera källan till problemet.
Redan 2010 skrev The Plastic Pollution Coalition att återvinning är kraftlöst då det är kostsamt och ineffektivt och ”resulterar i en lågkvalitativ produkt som inte kan användas för mycket och som ändå hamnar på soptippen”. Lösningen enligt dem är att minska användandet.
Tiden har visat att Plastkoalitionen hade rätt. I våras antog EU en plaststrategi med målet att 10 miljoner ton återvunnen plast ska användas i nya produkter från 2025, men förra veckan skrev European Plastics Converters Association (EuPC) att en ökad inblandning av återvunnen plast idag är praktiskt taget omöjlig, då utbudet är för litet. För att kunna nå målen om återvinning behövs också matchande åtgärder. Annars blir det ännu en politisk önskning som knappast lär slå in – precis som med många andra miljömål.
Mellan 8 och 13 miljoner ton plastskräp hamnar i naturen världen runt varje år, exklusive spridningen av mikroplaster från exempelvis bildäck, konstgräsplaner och kosmetika. Bara i Sverige sprider vi tusentals ton mikroplast i naturen varje år.
Hanteringen är minst sagt bristfällig. Ett exempel kring återvinningsproblematiken är att merparten av det svenska lantbrukets plastanvändning, cirka 20 000 ton plast per år, hittills har exporterats utan kontroll över vad som händer med plasten. Den kan sedan hamna lite varstans i världen och rent av komma tillbaka till Sverige, har Ingemar Andersson vid Kretslopp & Recycling sagt till Ny teknik.
Av de 8,3 miljarder ton plast vi producerat globalt har hela två miljarder ton deponerats eller slängts i naturen. Bara nio procent av de återstående 6,3 miljarder tonen har återvunnits. Att tro att problemen kan hanteras medan produktionen flödar fritt utan styrning är önsketänkande.
Därför borde vi vara glada över EU:s besked. Självklart behöver vi forskning, återvinning och nedbrytbara material, men det viktigaste EU gjort är att försöka hantera produktionsflödet. Lösningen som The Plastic Pollution lyfte, att minska konsumtionen betydligt, är något vi måste ta till oss av på många miljöplan, som inom energi, utsläpp och övrig konsumtion.
För inga framsteg har än så länge märkbart lyckats påverka det negativa flödet, eller de negativa effekterna. Än så länge har lösningarna varit lika effektiva som pappersservetter hanterar flödet från en sprutande duschslang. Att fokusera på minskad produktion är viktigare än någonting annat, och är något som såväl konsumenter, politiker, inköpare och producenter behöver ta till sig av. Det är kort sagt något för den kommande regeringen att bita i.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.