Läget för klimatet börjar bli alltmer prekärt. 

Förra året var det varmaste året som någonsin uppmätts. Tundran smälter i Sibirien, det kommer att bli som att avfyra stora metangasbomber. Upphettningen är självförstärkande.

Samtidigt har Donald Trump äntrat Vita Huset och meddelade redan i installationstalet att USA lämnar Parisavtalet. ”Drill baby, drill”, sa presidenten om ny oljeutvinning. De svenska utsläppen chockökar.

I detta läge kände cheferna på Sveriges Radio, med tre miljarder i budget till sitt förfogande, att det var rätt läge att skära ner på klimatredaktionen.

Förra året försvann rollen som klimatkorrespondent från Sveriges Radio – nu krymper antalet reportrar som bevakar klimat på Ekot från fem till tre.

Som journalist känner jag en slags helig vrede över hur mitt skrå hanterar den viktigaste frågan journalistkåren någonsin har behövt hantera. När klimatet blev lite trendigt, talade man vitt och brett om hur viktig bevakningen var.

Men med Trump i Vita Huset har vinden uppenbarligen vänt. Mänsklighetens kollektiva självmord har blivit hopplöst otrendigt. SR-cheferna sträcker upp ett finger i luften och byter fot.

Det är tider som dessa jag känner en extra stolthet över mitt jobb. För när andra växlar ner, växlar Dagens ETC upp. Klimatredaktionen har nyanställt. Denna ledarsida är den grönaste i Sverige.

Och Eigil Söderin och Anton Borgström har precis fått ett fint journalistpris för Dagens ETC och Supermiljöbloggens granskning om hur Timbro tagit emot pengar från oljejättar. Vi backar aldrig från uppdraget att bevaka mänsklighetens viktigaste fråga.